Utanför Bergströmska gården där RFSL har flyttat in hänger regnbågsflaggan.
Joakim Isaksson Markström bor mitt i centrum på Sandviksgatan i Luleå, staden som han har tagit till sitt hjärta och kanske aldrig vill lämna. Han slutade nyligen jobbet som evenemangskoordinator på Ebeneser för att bli verksamhetsledare för RFSL som håller till på Bergströmska gården och det är där vi träffas.
Han flyttade till Luleå som 16-åring från Korpilombolo för att börja mediegymnasiet – ett målmedvetet beslut för att komma bort ifrån inskränkthet och en gammaldags syn på homosexualitet som färgat hans uppväxt.
– Mobbning är ett starkt ord som jag helst inte vill använda, men visst, jag blev ofta kallad "bögjävel" och "knapsu".
Ända sedan han var mycket liten har han någonstans inom sig förstått att han var homosexuell.
– Känslan har funnits där, men när man inte har några förebilder är det svårt att sätta ord på det och definiera vad man är.
Joakim Isaksson Markström är stolt över den han är idag och allt han har åstadkommit.
Han har ägnat mycket tid åt att bearbeta sin barndom, ändå har det satt sina spår att alltid vara den som man kunde trycka ner, som inte fick vara med eller som fick höra olika skällsord. Inte bara andra barn och utan också vuxenvärlden kunde vara dömande och inom kyrkan talades det fortfarande på den tiden om homosexualitet som en synd.
– Det finns ett svårläkt sår inom mig och det märks nog på att jag är ganska lättkränkt. Ibland inser jag det och får säga till omgivningen att "oj, nu kom det en onödigt stor reaktion från mig", säger han och ler.
De som alltid stod bakom honom var hans föräldrar, vilket gör att han trots allt tänker på sin barndom som ljus.
– Även om min pappa var en typisk tornedalsk man har båda mina föräldrar alltid uppmuntrat mig, jag har fått ha magtröja på mig, dansa till Spice Girls och hade lakan med Britney Spears-motiv.
Joakim Isaksson Markström har varit med om flera omtumlande upplevelser i sitt liv.
När han flyttade till Luleå hittade han snabbt nya vänner som accepterade honom från start.
Trots det dröjde det tre år innan han vågade komma ut som gay. En kväll tog han tag i saken och ringde upp båda sina föräldrar för att berätta.
– Mamma sa att hon hade förstått det redan och inte hade några problem med det över huvud taget. Pappa sa att det är ju så samhället ser ut nu för tiden och att han skulle stötta mig oavsett.
Det kändes skönt.
– Särskilt med tanke på att jag har andra vänner som kommit ut som inte har fått träffa sin familj längre.
2015 gick han i sitt första Pridetåg och efter det har han själv varit med och arrangerat många Pridefestivaler runtom i Norrbotten i sin roll som ordförande i RFSL.
Till en början sa han dock att han var bisexuell.
– Jag tror det är ganska vanligt. Man är rädd att döda drömmen om till exempel barnbarn och vill liksom lämna en dörr öppen.
Det är något som han har kämpat med även för egen del.
– Det är svårt, särskilt som homosexuell man, att få barn och barn är något jag har drömt om sedan jag var 15 år.
Joakim Isaksson Markström har nyss tillträtt tjänsten som verksamhetsledare för RFSL
2019, samma år som han blev ordförande i RFSL, dog hans mamma i suicid. Föräldrarna var skilda och hon bodde ensam när det hände.
– Hon hade lidit av psykisk ohälsa i många år och jag och hela min familj hade försökt stötta på alla möjliga sätt. Men det är en svår sjukdom. Samhället ser på psykisk ohälsa på ett speciellt sätt och vården har inte alltid tillräckligt med resurser.
Hon var den som alltid hade stöttat alla andra, suttit i timmar i telefon med vänner och bekanta runtom i hela landet och gett goda råd. Men att ta hand om sina egna behov var hon sämre på.
Det var inte första gången hon försökte ta livet av sig.
– När jag fick telefonsamtalet förstod jag direkt vad som hade hänt.
Han har frågat sig om han hade kunnat förhindra det på något sätt, men kommit fram till att han gjort allt han kunde.
Det som skaver är att hon hade en tid hos psykiatrin just den dag hon dog och han grubblat mycket på vad som skulle ha hänt om man hade ringt från vården och berättat att hon inte infann sig, om de då hade hunnit dit i tid.
I början var han ganska arg på henne, men inte nu längre.
– Jag tror inte att någon människa egentligen vill ta sitt liv, utan det är enda utvägen man ser där och då.
Han har haft stort stöd av familj och vänner efteråt.
Nu när arbetssituationen ändras tänker han satsa på att leva sundare igen.
Tre år senare var han med om ytterligare omvälvande händelse, men denna gång av positiv karaktär. Det handlar så klart om tv-programmet Biggest Loser.
– Mitt förhållande till mat har alltid varit osunt. Jag hade så mycket övervikt att jag var tvungen att gömma mig i kopieringsrummet när jag skulle skriva kontrakt med någon kund på Ebeneser, för jag blev så andfådd när jag gick i trappan.
Han hade provat allt inom bantning och dieter utan framgång och det sista som återstod var operation, något han känner sig skeptisk till eftersom det är ett så stort ingrepp. Då dök möjligheten med tv-programmet upp.
– Det var nog bland det bästa jag har gjort, men det är en otroligt tung resa då du jobbar med hela ditt liv – inte bara övervikten utan också mycket inåt.
En dietist, en personlig tränare och en psykolog fanns vid hans sida medan han tappade 35 kilo.
Att hålla i det efteråt har varit svårt. Ändå mår han bättre idag än någonsin, vilket beror på att han har hittat glädjen i träningen.
Det har varit stressigt de sista två åren med tanke på allt ideellt jobb han har lagt ner vid sidan av jobbet men hädanefter ska det bli bättre.
– Nu blir de nyttiga matlådor och schemalagd träning igen.
Joakim Isaksson Markström har bott i Luleå sedan han var 16 år. "Jag älskar den här staden", säger han.
Så hur är det med kärleken – söker du och längtar du efter den?
– Längtar gör jag verkligen, både efter kärlek och barn, men det är svårt i Norrbotten. Jag har olika appar, men om man ska generalisera så är många män, både homosexuella och heterosexuella, ute efter sex och korta romanser. Jag är inte en sådan person. Jag vill stadga mig, säger han och tvekar inte att vara helt ärlig i sitt svar.
Sedan den dag han bestämde sig för att komma ut som gay är det inte många hemligheter han har. Att vara så transparent för omgivningen är ingenting som ger honom ångest, inte heller att han ibland har skapat tidningsrubriker.
– Jag brukar säga det att jag är som en öppen bok. Annars skulle jag väl inte ställa upp i ett tv-program där man visar sig halvnaken, säger han och skrattar.
Numera sträcker han också på sig extra mycket när han går in på Ica i Korpilombolo.
– Jag är stolt över den jag är och vad jag har åstadkommit. Men jag skulle aldrig flytta tillbaka, inte ens för pengar.