Jo Rantatalo är född i Göteborg och delvis uppvuxen i Tornedalen, en plats där hon finner lugn. "Jag har varit där stora delar av min barndom. Det är min kultur och mitt språk. Mina rötter slingrar sig hårt och långt ner i den tornedalska myren och skogen. Jag känner mig hemma och får ett lugn där som jag inte får någon annanstans", säger hon.
Hon har tidigare bott i Göteborg, Luleå och Stockholm, men sedan åtta år är Jo Rantatalo bosatt i Malmö.
– Malmö är en otrolig stad på många sätt. Det queera communityt är också jättestort, jag kan kasta en enkrona på stan och träffa fem HBTQ-personer. Det finns jättemycket sammanhang, grupper, kultur, politik, kamp som jag verkligen har älskat att vara en del av och fortfarande är en del av, säger hon.
Rötterna har hon i Kaunisvaara, och drömmen är att en dag kunna spendera mer tid i Tornedalen.
– Jag vill flytta till Tornedalen någon gång, jag vet inte om det blir nu eller om det blir nu och för alltid. Jag letar efter hus, så det ska jag först ha på plats. Jag ska i alla fall ha en plats i Tornedalen som är bara min och när jag blir gammal och grå, ska jag gå i pension i Tornedalen.
Anledningen till att hon inte planerar en permanent flytt i närtid, är delvis på grund av att det är svårt att hitta ett jobb i Tornedalen likt det hon har i dag.
– I Norrbotten satsar de inte så mycket som de borde på HBTQIA+ frågor, mångfald, marginaliserade grupper eller arbete med inkludering. Det behövs verkligen och särskilt i Tornedalen.
"Det finns en slags längtan om att få verka för det tornedalska och bidra till Tornedalen för alla tornedalningar, men kanske främst för mitt community. För jag vet att det finns många som är i garderoben fortfarande, det saknas mötesplatser och förebilder", säger Jo Rantatalo.
I dag arbetar hon som projektledare i Skåne och driver en av Sveriges största mötesplatser för unga HBTQIA+ personer. Hon arbetar även med utbildning, stöd och samverkan för att säkerställa att frågor som rör HBTQIA+ personer alltid är prioriterade och på agendan.
– Just att jobba med unga bekräftar lite den där unga queera Jo, att titta: Allt det här hade du också kunnat haft. Ibland är det 45 HBTQIA+ personer mellan 13-25 år som besöker vår mötesplats från hela Skåne. Det är en sådan enorm förmån att få vara med och skapa den platsen för dem, där de är trygga.
Hon var själv i tidiga tonåren när hon började tänka att hon var "lite annorlunda", berättar Jo Rantatalo.
– Jag vet att jag redan i preteen-åldern kände, när min mormor skulle dra på mig klänningar, att det skavde och att jag inte kände mig bekväm.
Men det tog många år innan hon började identifiera sig som queer.
– Jag brukar säga att jag är någonting annat, jag är inte heterosexuell, jag är kvinna men också något annat. Jag har inget behov av att identifiera min sexualitet som lesbisk eller bisexuell, jag är queer. Jag är definitivt inte heterosexuell (skratt).
Queer är ett brett begrepp och ord, berättar Jo Rantatalo. "Många i communityt använder det för att beskriva oss som HBTQIA+ personer, vilket inte alltid är helt rätt, men det kan vara lättare än att säga HBTQIA+ varenda gång", säger hon.
På onsdagen höll hon i föreläsningen Vad betyder egentligen HBTQIA+? på Quality hotel i samband med Luleå pride.
– HBTQIA+ finns ju för att det andra H:et, hetero, är normen.
Jo Rantatalo berättar att hon ofta får frågan: Varför måste man prata om HBTQIA+ och ha ett akronym för det?
– Det måste man för att det fortfarande är normen som är mest gynnad och mest synlig i alla kontexter, plattformar och i det offentliga rummet.
Vad är ditt bästa Prideminne?
– Jag var på Pride i Chicago ett år, då hade de ett block för BIPOC Queers, Black, Indigenous, People of Color, som var helt enormt. Jag stod på ett tak och tittade på, det var så otroligt fint. Ett annat är ett år när jag gick med ett jättestort block med unga queers. Människor omkring kastade serpentiner och konfetti, det var verkligen paradens huvudblock, säger Jo Rantatalo.