Det var en helg när brorssonen var på besök. Vi jobbade med träbitar i vårt kök och jag konstaterade att det var för dåligt med ljus.
– Vet ni vad det viktigaste man har i ett hem är? frågade jag brorssonen, 12 år och min dotter, 6.
De tittade som fågelholkar på mig.
– En pannlampa, sa jag bestämt och plockade fram den raskt. Den är en av få saker jag vet exakt var den är i vårt hem, för jag behöver den så ofta. Varför jobba med pillriga saker i dåligt ljus? Nej, nej. Fram med hemmets bäste vän, pannlampan.
Vad tycker du är det viktigaste i ett hem, frågade jag tolvåringen. Hans svar kom kvickt.
– En familj.
Klump i halsen, tår i ögonvrån. Jag blev golvad. Sa att han hade det absolut bästa svaret som tänkas kan.
Frågan är aktuell i hans liv då föräldrarna separerat. Vad fasen ska jag ställa för följdfråga tänkte jag och harklade bort klumpen i halsen.
– Hur tänker du kring familj nu när den liksom är mer utspridd i ditt liv?
– Ja, det är ju lite annorlunda, men det är som att ha två hem men en familj. Och förresten har jag ändrat mig. När jag tänker efter är ju datorn det viktigaste i ett hem.
Vi skrattade och jag sa att det första man tänker på är ändå oftast det mest sanna. Det kommer utan censur. Vad är censur, frågade min sexåring då och diskussionen över träbitarna slog in på ett annat spår.
Att barn är smartare än vuxna är något jag ofta konstaterar. Men det finns vuxna med extrem smarthet i sig. De äldre. Ja du vet, de där vi stundom hälsar på i deras hem eller på ålderdomshem. De med koftor och fjäderlätt hår. De som använder sina tofflor mer än de är utomhus och går. De som minsann gått mil efter mil längs vägar vi inte längre ser.
Min mormor fyllde 90 år den första mars i år. Jag älskar att prata kärlek och livet i allmänhet med henne. Hon känner mig, hon känner livet och framför allt, hon känner sig själv. När man blir gammal blir man ärlig, vad det verkar. Ingen idé ha fasader och maner när ingen ändå inte ska sätta en lönenivå på en eller gradera en utifrån status i samhället. Man vet att man är lägst i rang, att man tillhör gruppen som finns men inte syns. Så tycker jag det verkar vara att bli gammal i Svea rike dessa dar. Alla hem som bebos av äldre som överlevt världskrig såväl som finanskris, som sett sina barn växa upp och barnbarn med, kanske till och med barnbarnsbarn. De lever i samhällets utkant med på tok för få pengar på fickan och en massa vishet som inte mer än de närmaste får ta del av. Jag säger; lyft de äldres tankar mer! Visa dem respekt och ge dem tid samt utrymme. Inte minst genom skattepengen.
Är det något jag tycker vi ska vårda ömt i dag, förutom vårt klimat, är det värdet av att ha hela människor, såväl unga som gamla. Skolpersonal går på knäna av allt större grupper och färre resurser, detsamma gäller vårdpersonalen. Ge dem det stöd de ska ha! På så vis kommer det finnas människor som har tid att lyssna på de äldre, som kan byta deras tofflor mot rediga promenadskor och ta en tur ut med dem då och då, som kan se ett barns oro och hinna nysta i det just precis i stund det sker, som ger barn ryggrad oavsett personlighetsdrag. Jag vill så gärna att fler ska få känna trygghet och glädje i sin vardag. Det ska inte handla om guldkanter och tillfälliga resurspåslag, det ska gälla varje dag. En god vardag ger goda tankar vilket skapar goda stigar fram. För alla.
Det är valår i år. Tänk efter vad du tycker är viktigt för politikerna att tänka på. För det är vi som formar laget, det team som ska se till att våra olika vardagsformer får den kraft och pengasats samt prioriteringar som behövs de kommande fyra åren i Sverige. Det är du och ditt jag som är med och bestämmer riktningen i allas vårt lag. Kom ihåg det på valdagen och värm upp hjärnan redan nu genom att se på vårt samhälle med dina egna, kritiska ögon. Vad är bra, vad är sämre? Vad kan förändras till det bättre? Vilka kan forma den verkligheten bäst? Tänk efter före, det är en god regel. Och ge dig tid lyssna på barnen och de äldre. Det ger perspektiv. Jag lovar dig.