– Faster Niemi dog 2006. I hela sitt liv sparade hon fotografier, brev, urklipp och annat. Efter hennes död tog hennes adoptivdotter Kristina hand om samlingarna. Jag visste att hon mådde dåligt över att hon inte hade hunnit sortera allt material och själv kände jag ångest över att allt detta skulle slängas.
I stället tog Gunilla Wiklund och hennes make Martin hand om samlingarna, packade in dem i bilen och tog hem dem. Där fyllde det hela garaget till villan i Skellefteå och bilen fick stå utomhus i fortsättningen.
– Sorterandet och skrivandet tog lång tid, sedan tog det ett år att scanna bilder och annat.
Arbetet resulterade ändå till slut i den imponerande boken med berättelser om mödrar, fäder, bröder, kusiner, tremänningar och andra.
– Inte illa för en som lärt sig två läxor i hela livet: Italiens städer och Skånes städer, säger Gunilla Viklund och skrattar.
Centralt i boken och i Gunilla Viklunds minne är huset på Kungsgatan 57, numera Bergvikskurvan 7.
– Farbror Sven köpte huset och det blev som ett släktkollektiv i två våningar. Vi barn lekte tillsammans och var tillsammans. Det skapade naturligtvis en enorm släktkänsla. Många i släkten har någon gång bott i det huset.
Huset blev ett släktkollektiv med 30-talet boende i som mest sju lägenheter. I närheten låg också farbror Svens bilverkstad.
– När kriget kom skulle alla bilar som stod i verkstaden köras ut och militären rekvirera de bilar som den behövde. Men farbror Sven vände sig till landshövdingen som satte stopp för det.
I huset intill låg Munkhammars speceriaffär, där barnen under vintrarna "slickade fast sig" på järnräcket till trappan.
Några av de mera kända personerna i Gunilla Viklunds släkt är Hilma Nilsson och hennes man David. Hilma är huvudpersonen i Torsten Ålanders program "I lördags fyllde Hilma 100 år".
– Hilma var min farmor och David var min farfar.
I boken berättas om farmor Hilmas verklighet som maka till skolvaktmästaren David Nilsson på Västra skolan i Luleå. Om arbete både dag och sena kvällar, om bensår, missfall och mjölkstockning, om matbristen under första världskriget. Men hon hade alltid som slutord i sina berättelser: "Men det har gått bra". Gunilla Viklund skriver: "Vi kan när som helst höra dem.".
Hilma och Davids dotter Naemi var den första kvinnliga studenten i Luleå. Hon åkte med pengar lånade av pappa David till Uppsala och blev lärare. Av parets nio barn som överlevde småbarnsåren blev sex lärare.
Materialet till Gunilla Viklunds bok har alltså samlats ihop av Naemi Nilsson för att sedermera förvaltas av hennes adoptivdotter Kristina.
– Tänk bara att Naemi som ensamstående fick adoptera ett barn så tidigt som 1947.
Adoptionshandlingarna hör till det material som fanns i samlingarna.
Naemi var lärare i Sollefteå, Umeå, Arvidsjaur, Skellefteå och Luleå under yrkesåren.
– Hon undervisade i tyska, nordiska språk och kristendom.
– Det har varit jättekul att jobba med boken, men det har också blivit konflikter. Det har funnits de som tyckt att privata brev bör vara privata. "Du kan inte läsa brev som inte är till dig!" Men i boken finns ingenting som är kontroversiellt! utbrister Gunilla Viklund.
Att ge ut en bok av det här formatet är ett stort uppdrag
– Jag vill visa en svensk släkts historia! Och jag vill att så många som möjligt läser boken.