Jag vill också vara med och skräna!

Vi åker ut i Lars Harnemos båt på väg till skräntärneland långt ute i havsbandet.
Harnemo och Jan Andersson som bägge är fågelskådare är på väg för att märka ungar och räkna bon.
På vägen passeras Sandgrynnorna som ett sträck i horisonten, lite längre fram syns Rödkallen med sitt karaktäristiska fyrtorn. Det är dit vi ska, eller rättare, till Storgrundet en liten kobbe intill Rödkallen med en av landets största skräntärnekoloni.
Det är inte enkelt att ta sig i land på Storgrundet och Lars Harnemo navigerar efter ens-linjerna innan han viker av och går in mot den steniga stranden. Båten dras upp och vi kliver iland.
- Se er för, det kan vara bon överallt, manar han.
Jag tittar ner men kliver nästan på ett tärnbo. Boet ligger öppet men syns knappt. Två vitkindade gäss vankar oroligt omkring. De har en unge ser vi och viker inte från ungens sida.
- Så ska det vara. De är modiga fåglar, säger Jan Andersson.
Han och Lars Harnemo kommer överens om hur de ska jobba, Jan tar den allmänna fågelkollen och själva märkandet, Lars tar protokollet.
- Du har väl regnbyxor på dig, de skiter mycket när man tar i dem. Vänd fågelrumpan utåt.
När vi närmar oss skräntärnornas koloni bakom två rönnarna på södra delen av ön lyfter dryga 100-talet fåglar. Lars Harnemo har varit där tidigare och märkt ut kolonins fyra hörn med stenar.
I en del bon ligger ägg och ungar sida vid sida, vissa har bara ägg och en del bara ungar. Lars Harnemo har märkt ut dem med blompinnar och en liten numrerad flagga när han var där förra gången.
- Här är nummer trettiofyra, en unge, två ägg, säger Jan Andersson och Lars Harnemo antecknar.
Vissa av ungarna springer iväg när de sätts ner efter att ha fått en ring runt benet.
- Jag brukar lägga ner dem mot varandra med huvudena ihop, då stannar de, säger Lars Harnemo.
I bo nummer elva ligger två döda ungar. Det är ovanligt många döda denna gång, säkert fem, sex, stycken. Det spekuleras i att fåglarna drabbats av någon invärtes sjukdom, berättar Harnemo.
De vuxna skräntärnorna cirklar skriande över oss. En lyckas pricksäkert bajsa i mitt huvud, en vit sörja rinner längs min högra ärm. Någon fågel gör en dykning för att skrämmas.
Mitt i allt suckar Lars Harnemo.
- Du ska veta att jag har ångest nu. Det är jävligt stressigt, man känner hur mycket man stör. Så är man rädd att trampa på dem.
Storgrundet är ett eldorado för fågelskådare. Jan Andersson rabblar fåglar han ser.
- Titta där en strandskata, och där en brushane, och där en roskarl.
På vägen hem listar han 24 olika arter.
Det finns endast sex kolonier med skräntärna i Sverige. Arten är en hotad och antalet fåglar sjunker varje år. På 70-talet fanns 900 par skräntärnor, nu har antalet halverats.
I södra Sverige är det minken som ställer till det. Här är det inte minken som stör, det är Jan Andersson säker på.
Skräntärnan hade sin koloni på ön Sandgrynnorna fram till 2000, då flyttade de av okänd anledning. 2004 hittades de på Storgrundet vid Rödkallen.
Fågeln tar med sig sina ungar på flygträningsrundor runt om i länet innan de, redan i augusti, börjar den långa färden till sydligare nejder.
Märkta skräntärnor har hittats så långt söderut som i Mali där de trivs vid Nigers stränder.
Vi lämnar häckningsområdet med raska steg och stannar vid en stor sten längre bort. Omedelbart landar de vuxna fåglarna hos sina ungar och ägg.
Dagens skörd: Drygt 60 bon hittades. I dem fanns 68 ägg, 28 ungar som var för små för att märkas och 49 ungar som märktes.
Antalet bon var något fler än förra året.