En kraftfull men samtidigt subtil och sårbar utställning tar form inför lördagens vernissage i Luleås konsthall. Konstnären Ola Åstrand växte upp med punk och progg, något som på olika sätt satt spår i hans uttryck.
– Bitvis är utställningen rätt heavy, nästan lite läskig längst in, men här finns en lättsamhet, även om ämnet är lite komplext.
Ola Åstrands pappa försvann tidigt och han växte upp med sin ensamstående mamma, något som genomsyrat hans konst genom åren – utan att han varit medveten om det.
– Först för ett par, tre år sedan kom jag på att det är ju förhållandet till manlighet som jag har jobbat med. Jag tror att ju mer personlig man vågar vara, desto större är chansen andra känner igen sig.
I utställningen visar han sin mångsidighet i olika tekniker som målningar, textil, teckningar, screentryck, airbrush och skulpturer.
– Ja, det är som en liten fabrik. Jag är väl inte helt igenkänningsbar, utan har jag fått en idé har jag tagit reda på hur jag kan genomföra den på bästa sätt. Ibland tagit hjälp, ibland har jag lyckats göra det själv.
Där finns verk från 14-årsåldern fram till i dag, med manlighet på ett eller annat vis som gemensam nämnare.
– Jag tror att det var känslan av att inte bli lyssnad på, att få uttrycka mig i det egna rummet, som gjorde att jag tidigt sökte mig till konsten.
För 20 år sedan gjorde han en airbrushmålning med en häst som i våras hamnade på ett skivomslag, och hästar finns även med i utställningen i Luleå.
– Jag hade en dröm i tonåren som var så vansinnigt stark, där jag sprang i ett högt gräs bland vilda hästar. Jag minns hästtjejerna i klassen då man tänkte: ”herregud, coola ner er”. Men efteråt har jag tänkt på att de stod ju nära ett kraftverk. Jag skulle aldrig våga sätta mig på en häst. Ibland kan jag tycka att de är lite för tjusiga, ibland är det raw power.
Han pekar på ett av verken där hästarna framställs som undfallande.
– Så kan man känna ibland. Men som man förväntas du kunna veta, vara och prestera.
Ola Åstrand har tagit plats i konstvärden genom att inte vara så fin. Han vill inte bli beundrad, utan vill snarare kunna föra ett samtal.
– Jag vill ta i lite, och kommer ur en kultur där det inte är konstigt att man skruvar upp volymen i det visuella eller i det otäcka, läskiga och provocerande. Om man tänker på konst som något trevligt så är kanske toleransen låg, medan samma människor kan sätta sig och titta på skräckfilm eller jack ass-humor. Man bestämmer sig för vad vissa saker ska vara, och det gillar jag inte. Jag vill gå över den gränsen.