– Oj, vad man väntade på den där julafton, säger hon och ler åt minnena.
Märta Mettävainio föddes 1917 i Kuivakangas en mil norr om Övertorneå. Hennes pappa var tulltjänsteman och hennes mamma arbetade som lärare innan barnen föddes. De bodde på en gammal Tornedalsgård med kor och en häst.
– Under första världskriget var Östgötakompaniet förlagt till Tornedalen och några av dem bodde hos oss. Mamma fick en guldfärgad brödkort i julklapp av dem, berättar hon.
Hon hade sju syskon och Märta var näst yngst. Idag är det bara hon som är kvar i livet.
Det var vanligt att familjerna hade många barn, berättar hon. En del hade ända upp till 18 barn.
– Vi tyckte synd om de som var enda barnet, det verkade så ensamt. Hade man syskon hade man altlid kamrater att leka med.
Hon har många goda minnen av jularna förr i världen. De började förberedelserna tidigt. Allra först var det stortvätt. De tvättade i stora såar i ladugården och hade en tvättbräda till hjälp. Det tog flera dagar, men hon tyckte det var kul.
När tvätten var färdig började de städa och sedan bakade de.
– Mamma var väldigt noggrann, hon skulle ha saffransbröd och sandbakelser i formar och det var så gott. Och sedan bakade vi pepparkakor och så hjälpte vi mamma att grädda.
Ett par dagar före julfaton hämtade hennes pappa en gran som han tinade upp i ladugården. På julaftons morgon då tog han in den så att de fick klä den med dekorationer som de själva klippt eller som deras mamma beställt från Åhlén och Holm.
– Det var karameller inuti och när jag vaknade på natten så gick jag och åt lite av dem, erkänner hon och skrattar.
Ett särskilt bestyr var det att klippa till girlanger av kreppapper i olika färger.
– Det såg så fint ut när julgranen var tänd och det var girlanger i varenda rum.
När julafton äntligen kom brukade de dricka kaffe på dagen och smaka på julbrödet. Till middag åt de lutfisk, potatis, sås och skinka.
– Vi hade inga egna grisar, men det kom över försäljare från Finland som mamma brukade köpa smör av och de sålde även skinka till jul som mamma griljerade.
På kvällen fick de risgrynsgröt, vilket var en favoriträtt för Märta.
Det kom också en tomte och delade ut klappar till barnen.
– Jag funderade alltid på varför min äldre syster inte var med. Hon brukade vara tomte.
Barnen fick i regel en julklapp var.
– Det kunde vara ett par stickade vantar eller sockor eller något annat nyttigt.
Barnen hade inga leksaker, men gjorde dockor av vedträn.
– Det gick så bra så bra. Det fanns alltid vedträn till spisen och när man ville börja leka så tog man ett vedträk och satte en duk på.
På kvällen sjöng de julsånger och dansade runt granen.
Några gäster var det inte tal om.
– Det var stora familjer som bodde i närheten. Man var nog många hemma och måste ha mat till alla. Men mamma och pappa klagade aldrig. Pappa hade inte så hög inkomst, men det kom en lön varje månad och sedan hade vi kor och skog.
Hon minns inte att de gick i kyrkan eller i julottan, för föräldrarna hade djuren att sköta om. Det var över en mil till kyrkan och de hade ingen bil. Hon tror inte heller att de var särskilt religiösa.
När Märta flyttat hemifrån utbildade hon sig på lärarseminariet i Haparanda och har efter det arbetat som lärare på många orter i Tornedalen. Hon gifte sig och fick tre söner.
– Efter jul fick barnen i skolan som jag arbetade i, skriva en uppsats och berätta om vad de hade gjort. Då kunde de skriva att de hade fått 38 julklappar. Och jag tänkte – var de månde lyckligare än vi som fick en?
Hon tror inte det.
– Vi gladde oss åt de där småsakerna. Vi var så nöjda.
När maken Arvid drabbades av en stroke efter pensionen beslutade de sig för att flytta från gården i Korva till Luleå, så att sönerna skulle kunna vara till stöd för dem. Här i en lägenhet på Storgatan bor hon kvar även hon kvar även efter att hon blev änka.
Det är julpyntat och fint i både kök och vardagsrum. I år ska hon fira julfafton hos den yngsta av sina tre söner och juldagen hos äldsta. Ett av barnbarnen ska komma och baka åt henne.
– Mina släktingar är väldigt fina och snälla, säger Märta.