Lite frost biter sig fast i tallbarr och björksnår. I luften dansar ett vitt, mjukt dis. På en nyss upplogad snö-karm poserar Tomas Bannerhed för en tidningsbild. Det hade knappast hänt om han inte hade sadlat om från universitetslärarlivet och skrivit ”Korparna”, vilken 2011 belönades med Augustpriset. Trots smältande snö i skorna ångrar han inte valet.
– Debuten med ”Korparna” gjorde att jag kom in i den litterära offentligheten. Det innebär chanser till publicering i olika sammanhang. Tyvärr måste jag tacka nej till en massa eftersom jag skriver så långsamt, har författaren från småländska Uråsa berättat något tidigare över en stadig frukost i Korpilombolos kulturhus.
Hans senaste bok, fågelprosasamlingen ”I starens tid”, kom 2015. Så sent som i oktober hade Jens Assurs filmatisering av ”Korparna” premiär.
– Den var lite omtumlande att se. Men jag är glad för att han har gjort en självständig tolkning och ett långsamt bildberättande, säger Tomas Bannerhed.
Trots att historien inte är självbiografisk ligger den ändå nära honom själv. Den handlar om en familj på den småländska landsbygden som i 1970-talets Sverige kämpar för sin överlevnad, om den konfliktfyllda situationen när den kunskapstörstande och bortlängtande sonen Klas förväntas ta över gården och om pojkens flykt till fåglarna i skogen.
– Jag är också uppvuxen på en gård. Men det var mer min far som drabbades av det där. Samtidigt har jag känt en skuld över att jag tidigt ville bort från landsbygden och att jag lämnade min hembygd och mina föräldrar, säger Tomas Bannerhed efter att han har fyllt på kaffet.
Den känslan följde med när han flyttade till Stockholm. Inte förrän han vid 34 års ålder kom in på Biskops-Arnös författarutbildning föll pusselbitarna på plats:
– Där bytte mitt liv riktning. När jag började skriva var det som om jag återerövrade min uppväxt – fast på mitt eget sätt.
Idag hör hans naturskildringar paradoxalt nog till det som får kritikerkören att jubla.På sitt alldeles egna sätt närmar han sig storlommar och andra varelser. Hur vet en gök att den är en gök utan att träffa sina föräldrar? Och vem är vassdjungelns egen eremit?
– Men när jag växte upp hade jag inte alls något intresse för naturen. Fåglarna såg jag inte fast vi bodde vid ett fågelparadis. De kom till mig när jag började skriva, säger Tomas Bannerhed leende.
Efter förkovran i såväl flora- som faunalitteraturen och med kikaren runt halsen har han jämförts med författare som Harry Martinson.
– Han har betytt väldigt mycket för mig. Samtidigt som han kan kosta på sig att vara personlig i sina naturskildringar lyfter han in miljöfrågorna. Med språkets hjälp förädlar han också den mest oansenliga skalbagge, säger Tomas Bannerhed.
Just ödesfrågorna är något han själv funderar mer över sedan han närmat sig ekosystemen och ekologin.
– Läget är allvarligt. Någon rapport talar om att sju procent av jordens alla levande varelser har försvunnit på grund av mänsklig påverkan och takten på arter som försvinner bara ökar.
– Det egendomliga är att miljöförstöring och framställning av kärnvapen har fått pågå under så lång tid genom medvetna beslut av människan. Konsekvensen kan bli en sjätte massutrotning – den senaste var för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut – men med den skillnaden att nu är det levande varelser som håller på att åstadkomma den. Samtidigt skulle ju de allra flesta arter på jorden gynnas av att människan försvann, utom möjligen råttor och silverfiskar, säger Tomas Bannerhed.Samtidigt ser han ett ljus i mörkret med kvinnans steg framåt och den Metoo- rörelse som sveper över världen.
– Jag tror att räddningen finns i matriarkatet. Manlig stridslystenhet, kamp om territorier och maktbegär har lett oss hit. Ett kvinnovälde skulle ge större möjligheter till överlevnad.
Själv använder han inte sitt skrivande för att i första hand vara en ögonöppnare – även om han ser konst och kultur som nödvändiga bitar för att människor ska vilja och orka leva:
– Det som driver mig är det språkliga. Jag är förtjust i orden som omger naturen, säger Tomas Bannerhed och tar fåglarnas vingspeglar, ryttlande och ruggande som njutningsfulla exempel.
Ändå lär inte naturen bli huvudarenan i hans nästa roman. För en sådan är på gång.
– Jag har skrivit på en ny roman i fyra, fem år. Den ska bli färdig till nästa år. Den utspelar sig i Stockholm runt millennieskiftet och handlar om urban ensamhet. Naturen finns nog med litegrann, men på ett mer destruktivt sätt, avslöjar Bannerhed.
Resten vill han hålla hemligt för att inte förstöra skrivprocessen. Alldeles strax hägrar istället en utflykt för att försöka få en titt av Norrbottens egen landskapsfågel: lavskrikan.
Tomas Bannerhed kisar under luggen:
– Jag är ingen artjägare. Men ser jag ljuset falla vackert på en rödhake i ett träd blir jag glad.