Jag letar djupt i den trasiga kartongen och får fram tre tomtar. En är blå och just därför tilltalar den mig. Tomtar ska ju annars inte vara annat än röda. Den andra har tappat luvan och får stå i fönstret med flinten bar och rocken öppen. Den tredje som jag gjort i träslöjden påminner om en tid när julen fortfarande väckte några känslor i mig, den får också hänga med. Jag brer ut en julduk över köksbordet, ställer fram staken och letar upp fyra vita adventsljus, vilka jag sedan inte ids tända på rätt dag. Ibland hinner flera söndagar passera innan jag plikttroget tar mig an det första. När det brunnit en stund tar jag nästa. Allt för att hålla skenet uppe, få passande längd på ljusen och låtsas att jag bryr mig.
Julgransbelysningen är en enda härva. Jag lägger den åt sidan och skyller på en klättervillig kattyngling. I år blir det ingen gran. Adventsstjärnan är jag dock ändå lite förtjust i. Den är enkelt vit och lyser kallt och rent över amaryllisen som kommit i otakt och är på väg att vissna.
Jag önskar att jag var mindre likgiltig, men allt som upprepar sig tenderar att bli urvattnat. Saffransbullarna är förstås goda, clementinerna också, men hur orkar folk år efter år uppbåda samma förväntan inför julen, eller är allt ett skådespeleri? Jag förstår inte.
Jag vill ha överraskningar, och det mest spännande för mig vid jul och nyår är att skicka iväg rislyktor. Ibland stiger de högt mot midvinterhimlen, så högt att man till slut inte vet om de små prickarna man ser är stjärnor eller eld. Ibland driver vinden de mot närmsta trädtopp där de fastnar och brinner upp. Då fnittrar jag.
Jag behöver det oväntade, jag kan inte låtsas. Jag lever för färgklickarna i det grå. För sällsynta känslostormar av olika slag. Sorg vill jag förstås inte ha, men glädje och vrede ger energi. Ibland önskar jag att jag var mera lättantändlig, inte så förbannat klarsynt och överseende. Istället för att bara dra en lång tung suck och ironiskt konstatera att det väl var det jag visste, så hade det inte skadat att då och då vilja riva upp himmel och jord. Men jag är en snäll flicka, gör inte mycket väsen av mig.
Julsakerna är på plats. Jag borde kanske njuta, men inuti mig pirrar en längtan efter dagen då de ska plockas ner igen och tomtarna får gå till vila under källartrappan. Då när alla helger är förbi, när rislyktorna landat och ljuset är på väg tillbaka. Då ska jag putsa mina fönster och släppa in det.