Intervjun görs en tidig fredagsmorgon i en inglasad balkong på bostadsområdet Kallkällan. Det är dagen innan kommunalrådet och vännen Niklas Nordströms 50-årskalas, som är det egentliga skälet till besöket i Norrbotten.
Vad betyder Luleå för dig?
– Det är hemma. Här var hela min uppväxt. Jag är en arbetarkille som fick en bra utbildning som ledde till att jag erbjöds en massa möjligheter. Min samhällssyn är att det enda uppdraget som stat och kommun har är att se till att arbetarklassens barn får möjlighet att förverkliga sig själv. Det fick jag.
Vad minns du från ungdomsåren?
– Det var en rolig tid. Jag älskade skolan och var lagkapten i fotbollslaget, trots att jag aldrig var bäst utan snarare tillhörde de sämre. Jag spelade i tredjefemman i Luleå Hockeys pojklag. Det var en bra uppväxt, trots att mina föräldrar skiljde sig vilket förstås var ett trauma.
På vilket sätt påverkade det dig?
– Ett är att man känner starkt för kärnfamiljen. Jag är extremt liberal i mina åsikter, men är konservativ i hur du ska leva för att få ett bra liv. Så här i efterhand kan jag inse att mina föräldrars skilsmässa var rätt beslut.
Är du mammas pojke?
– Det är jag inte. Jag var nog det som barn av hennes kraft. Min mamma har en rå energi som innebär en stark rörelse framåt.
Vad har du lärt av henne?
– Jag fick mina företagargener via mamma som kom från en familj som inte hade några. Hon fick skaffa sig det på egen hand. Hon vågade lämna en statlig anställning och starta eget. Jag fick tidigt stå på torget på Loet och sälja frukt och piller från hennes hälsokostbutik. Det var inspirerande. Jag har haft föräldrar som inte lagt några begränsningar på mig. Allt har varit möjligt. Det enda min mamma sade att du får absolut inte bli en sådan där ombudsman.
Ändå var det precis det du blev.
– När Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson var ordförande i ungdomsförbundet fick han syn på mina insändare och ledarartiklar i bland annat Norrbottens-Kuriren. Han erbjöd mig jobb. Min mamma var positiv. Det var tur att tjänsten kallades pressekreterare.
Du blev direkt indragen i bitter maktstrid.
– 1992 utmanade Fredrik Reinfeldt för att ta över rollen som MUF-ordförande. Jag tillhörde den liberala grenen och jobbade för Ulf. Så här i efterhand har jag förstått att det var en strid om vem som skulle bli statsminister. Vi visste väl att det ligger i korten att om det någonsin blev ett brutet maktinnehav för sossarna kommer antingen Fredrik eller Ulf att ligga bra till. Det var mycket som stod på spel. Nu har det visat sig att även förloraren kan bli statsminister i höst.
Hur tog du förlusten?
– Det var en hård strid. Jag grät när det var över. Jag fick mer eller mindre sparken när Per Schlingmann som drev Fredrik Reinfeldts kampanj tog mitt jobb som pressekreterare.
Berätta om släktnamnet Sammeli.
– När min farfar var tre år flyttade hans pappa tillbaka till Sverige. Min farfarsfar fick stenlunga under åren som gruvarbetare i USA. Min pappas farmor drev en sömmerskeverksamhet. De skrapade ihop tillräckligt med pengar att köpa en gård i Risudden som ligger längs Torneälven strax söder om Hedenäset.
Det är ett gångbart efternamn inom politiken i Luleå, men alla verkar tillhöra det röda laget.
– Så är det. De är många dessutom. Ibland blandar de ihop oss, speciellt jag och Fredrik (Lundh-Sammeli, reds anm), men de röda tillhör inte vår familj. Avvikelserna ligger i ett annat släktträd.
Vad drömde du om att bli som barn?
– När jag var åtta år ville jag bli överbefälhavare eller statsminister. Min pappa Karl-Emil och jag diskuterade ofta politik i bastun, så jag fick tidigt hybris.
Stämmer det att redan som barn skulle du läsa Norrbottens-Kuriren först i familjen?
– Jag var oerhört läsande. Jag läste allt, även ledarsidor. Mitt första jobb var som ledarskribent under åren som jag studerade i Umeå.
Vad väckte ditt politiska intresse?
– Jag tror att det var betygsfrågan. Det var alla diskussionerna tillsammans med pappa. Min mamma skrek en gång att kan vi inte vara tysta åtminstone i bastun, men diskussionerna tog aldrig slut. Det var spännande och det har hjälpt mig i livet. Jag var tidig i starten på många områden.
Är du en svensk ”spin doctor”?
– Det är en av mina yrkesidentiteter. Det var så min karriär började. Jag var en av de första i Sverige. På den tiden fanns inte den yrkeskategorin. Med Ulf Kristersson fick jag chansen att träffa Bill Clintons rådgivare i presidentvalet. Jag var 21 år. Det var så skoj att det aldrig tar slut. Jag tog med mig kunskaperna och byggde kampanjen inför EU-folkomröstningen på samma sätt.
Kände du dig hemma i den här världen?
– Ja, på Kreab hade jag Georg Danell som min chef. Han var bostadsminister på 1970-talet. Jag fick aldrig träffa kunder, men fick göra allt arbete i bakgrunden. Gå på seminarier, skriva tal och jobba med samma saker som jag gjort sedan 14-årsåldern. Jag lyckades aldrig slutföra mina universitetsstudier för jag hade redan en hel del i bagaget. Jag blev tidigt en specialist på krishantering, bland annat efter MUF-kriget.
Du var kampanjledare i folkomröstningarna om EU och euro. Är du av samma åsikt i dag?
– Det är jag inte. Jag är skeptisk till EMU, men jag är extremt för EU. Euron var förmodligen ett misstag. Man ska inte kunna vältra sina finansiella bekymmer på andra länder.
Kunde du i din vildaste fantasi föreställa dig succésagan Prime?
– Jag startade företaget tillsammans med min företrädare i MUF, Folke Hammarlind. Vi började i liten skala. Jag satt hemma i mitt vardagsrum på Reimersholme i Stockholm och köpte skrivbord från Ikea som vi inte hann ens montera innan det var dags att flytta till större lokaler. Vi bestämde oss tidigt för att bli den mest kreativa firman. Det är den här gränslösheten som jag tagit med mig hemifrån. Varför ska man inte kunna bli bäst i världen? Folk sätter själva egna begränsningar för vad som är möjligt. Åren 2010-2017 var Prime bäst i världen. Och det var våra konkurrenter som betygsatte oss.
Hur passar en vanlig kille från Gammelstad in i de fina salongerna?
– Jag har aldrig strävat efter att vara en del av en elit eller ”en klick” Det är också en rest sedan uppväxten i Luleå att jag inte har några hämningar. Jag har aldrig brytt mig. Om du inte har gått de rätta skolorna kommer du ändå aldrig att få vara med i ”klicken”. Överklassen ser nog mig som en frejdig kille som säger som det är. De gillar sånt. Smarta personer gillar ärlighet.
Det har spekulerats om över 50 miljoner kronor, men hur mycket tjänade du på försäljningen av Prime?
– Vi har aldrig gått ut med någon officiell siffra, men jag har tjänat väldigt mycket. Jag ägde mer än 50 procent av firman. Jag hade ett tag 90 procent, men sålde andelar till medarbetare. Jag vill att firman ska hålla ihop. Om det är tolv som personer som ror och de tjänar på det, då kommer det sannolikt att fortsätta att fungera. Firman har gått bättre än någonsin under de senaste fyra åren, trots att jag bor i Kapstaden.
Varför sålde du?
– Det kändes som vi hade stagnerat när vi inte lyckades växa internationellt. Vi hade kontor i Bryssel, Indien och hade testat New York. Jag försökte etablera mig i Kapstaden, när det kommer någon som sade att vi betalar hysteriskt mycket pengar. Jag förhandlade om att få bo kvar. Vid det laget hade jag redan fått aptit på Afrika.
På vilket sätt är du knuten till Prime i dag?
– Jag har fortfarande kvar kunder i Sverige. I dag hjälper jag konsultföretag i hela världen med att göra bättre affärer. Jag tränar personalen i sälj och hur de bygger sin affärsplan. Vi har ett kontor i Nairobi och jag jobbar också i Nigeria.
Hur har pengarna förändrat ditt liv?
– Det är klart att bli ekonomiskt oberoende var ett viktigt mål. Min ambition var att bli det innan jag var 35, men det tog några år till. Jag var bara 40 när jag flyttade till Kapstaden med mer än halva livet framför mig. Pengar är en extrem möjliggörare. Du har en egen välfärdsstat och du har skapat den själv. Sedan kan du göra vad du vill. Det är en stark drivkraft för en entreprenör.
Vad menar du?
– Jag har resurser som möjliggör att jag kan förändra livet för människor i Sydafrika. Det finns en organisation som heter Khaya lam som betyder ”mitt hem”. Vi betalar för advokater och lantmätare för att flytta över mark från kommuner eller stat till fattiga familjer i kåkstäderna. Jag kan starta företag och ge dem anställning. Jag liknar ofta entreprenörskap vid trädgårdsodling. Jag vill se det växa.
Hur bor du i Kapstaden?
– Vi köpte det minsta huset i Hout Bay-området, men har byggt på ett plan för att alla barnen skulle få ett eget rum. Jag blev förälskad när jag gick syn på paradisstranden. Jag och min fru har varsitt kontor. Mitt är mindre för jag ville få plats med vedeldad bastu. Vårt stora problem är att det råder vattenbrist i Kapstaden. I dag duschar vi en hink och blir tilldelade 50 liter vatten per person och dag. Min fru säger att om det blir fler begränsningar så drar vi.
Hur ter sig livet i Sydafrika? Jag tänker främst på problemen med kriminalitet.
– Det är ojämlikhet, fattigdom och osäkerheten som är de tre stora baksidorna med Sydafrika. Kriminaliteten gör att du måste skjutsa dina barn överallt. Nu har Uber dykt upp, två av mina ungar åker Uber själva. Vanlig taxi i Sydafrika är korrupt. Jag är en trygghetsnarkoman. Min far har arbetat inom kriminalvården. Jag har allt; kameror, stängsel, till och med en firma som livespanar. Dessutom finns legosoldater i vårt bostadsområde, Llandudno, på nätterna.
Varför är det viktigt att arbeta hemifrån?
– Det handlar det om att kunna skjutsa barnen. Det är åtta minuter till skolan. Sedan får jag ett väldigt behagligt ”Luleåliv” här. Säg att jag jobbar kanske 50-60 timmar i veckan. Det är mindre än de 80 timmar som jag gjorde under 20 års tid. Det var ytterligare ett skäl att sälja företaget. Jag var tvungen att få drogen ur kroppen. Jag älskar den pulserande arbetsmiljön för mycket. Nu prioriterar jag min familj högre.
Vad har varit ditt livs svåraste stund?
– Det var när Folke Hammarlind begick självmord. Vi startade firman tillsammans. Det var det värsta som kunde hända mig för det var helt otänkbart. Han var min mentor. En briljant person.
Hur påverkade det dig?
– Jag insåg att jobbet är viktigt, men det är ändå människorna som räknas. Glädjen över det lilla i livet blir starkare. Jag som varit rätt manisk fick en tankeställare. När man som jag är överviktig och reser mycket löper man en risk för hjärtinfarkt. Det är klart att den tanken har slagit mig.
Var kommer du vara om tio år?
– Jag är fortfarande entreprenör, men jag vet inte var. Jag vill se stora delar av världen och finner glädje att träffa nya människor som jag får göra i Afrika. Jag letar antagligen efter platser att investera. Det är därför som jag är i Luleå just nu. Mina långa ambitioner är att investera i Norrbotten och i Afrika. Jag vill bygga tre nya trädgårdsland här någonstans.
Har du hittat något intressant?
– Jag har hittat några spår som jag jobbar med. Jag tror mycket på universitetsmiljön och enkelheten här. Det finns många små diamanter runt om i landet som väntar på att bli upptäckta, speciellt i Luleå med sin högutbildade arbetskraft. Det är skoj när det går bra för min hemstad. Jag har lite kapital, men framför allt kompetens och ett enormt nätverk med välbärgade personer och företag. Det finns det en möjlighet till en pay-back. Jag försöker skjuta till det jag kan för att hjälpa Luleå.