Det var i början på året som Linda-Marie och sambon åkte iväg till Sri Lanka för en skön semester. Väl där såg de många hemlösa hundar som strök omkring på gatorna.
– Jag hade tänkt att jag ville adoptera en hund någon gång men kanske inte just nu. Vi var mitt uppe i att sälja lägenheten. Men vi åkte iväg till Sri Lanka och det kryllade verkligen av gatuhundar, speciellt uppe vid berget där vi var. En dag besökte de ett tempel och jag satte mig ned för att ta upp något ur väskan. Helt plötsligt hade jag bara en liten valp vid mig som inte var mer än tre månader gammal. Hon var alldeles ensam där och sprang runt till alla turister och ville gosa och busa. Hon var mager och hade stora fästingar i pälsen. Men hon var inte det minsta rädd och man såg direkt att hon hade ett väldigt bra psyke. Sedan följde hon efter oss när vi var där. När jag satte mig ned för att sätta på mig skorna igen efter att ha varit i templet lade hon sig på nytt i min famn och somnade. Det var som att hon nästan demonstrativ lade sig där och ville bli omhändertagen.
Linda-Marie och Johan åkte tillbaka till hotellet. Men hon kunde inte släppa tanken på den lilla hunden som var ensam och sökte kärlek från någon. Så dagen därpå åkte de tillbaka till platsen för att se om hon fanns kvar där.
– Jag sa till min kille att vi måste göra något i alla fall för henne. Om inte annat ta henne till en veterinär som kunde ta bort alla fästingar som hon hade på hela kroppen. När vi kom dit sprang hon rakt upp i famnen på mig igen. Jag försökte ringa olika hundshelters men det var ingen som svarade. Till slut fick jag tag i ett företag som jobbar med hundadoptioner och det visade sig att mannen var på väg till den lilla byn där vi var.
I sex timmar väntade de på mannen och satt och funderade på hur de skulle göra. Det var inte billigt att adoptera från Sri Lanka.
– Han ville ha motsvarande 45 000 kronor av oss och det är för allt som innebär sex månaders uppehälle, vaccinationer och veterinärbesök. Vi hade ju de pengarna där och då, men det kändes samtidigt att jag inte kunde lämna henne. Hon hade legat i min famn hela dagen och inte lämna mig för en sekund. Så det var bara att ta tag i det och vi bestämde oss för att pengarna löser sig. Men vi hann träffa henne en sista gång innan vi var tvungen att åka hem. Vi hälsade på henne innan vi var tvungna att åka hem igen och redan efter en knapp vecka var hon betydligt piggare, gladare och busig och mer som en valp ska vara.
Den lilla kärlekssökande gatuhunden fick namnet Dhowa, döpt efter templet där hon togs omhand.
Sedan vidtog ett halvårs väntan. Och då startade ett krävande arbete att få till adoptionen - en komplicerad procedur eftersom Sri Lanka inte har något handelsavtal med EU. Linda-Marie påpekar att ett finns länder med organisationer där allt är färdigt, vilket är en betydligt enklare process och till en bråkdel av priset som hon lade ut.
– Men Dhowa valde ju mig så det fanns inget annat alternativ. Det blev komplicerat för att kommunikationen blev svår då inte alla kan så bra engelska, regler för att ta hem en hund från Sri Lanka är extremt svårt.
Dhowa kom till sitt nya hem i somras och gjorde sig snabbt hemmastadd. Nu ägnar hon dagarna åt att jaga möss ute på tomten och ligger gärna och sover gott i Linda-Maries famn så mycket hon kan.
– Jag var tvungen att hämta henne själv, och bara att få flyga hem henne gick inte flygbolagen med på eftersom hon är en blandras. Jag hade en eldsjäl på flygbolaget som hjälpte mig på många sätt och det var så mycket jobb med att ta reda på alla regler och intyg som krävdes så jag hann liksom aldrig slappna av. Och jag hade konstant kontakt med företaget i Sri Lanka så att rätt stämplar blev satta i rätt dokument.
Trots allt arbete och alla motgångar har Linda-Marie aldrig ångrat beslutet att adoptera Dhowa.
– Jag minns att jag frågade mig själv några gånger om det verkligen kommer att gå vägen. Det var en krånglig process och pengarna bara flög i väg tidvis. Men så tänkte jag på henne och kände att jag inte kunde lämna henne där, då skulle hon ju förmodligen hamnat tillbaka ute på gatan igen.
Linda-Marie har haft planer på att adoptera en hemlös hund, men då var tanken på att göra det från ett hundshelter något som hade gått betydligt smidigare.
– Jag vill inte avskräcka någon att adoptera en hund, men man kan göra det betydligt enklare än vad jag gjorde. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att plocka upp en hund från gatan och göra hela adoptionsprocessen själv. Men nu har jag verkligen världens finaste hund och att jag fick träffa henne som valp har också betytt väldigt mycket och gjorde att jag fick se att hon är en hund med bra psyke. Nu känns det som att hon varit här hur länge som helst, säger hon och fortsätter:.
– Jag förstår givetvis de som tycker att det är helt hutlöst att lägga ut så mycket pengar. Det är svårt att förstå om man själv inte känner som jag gör för hundar. och jag känner folk som lagt ännu mer pengar på sin hund, men är man en hundmänniska så tror jag man förstår att det är en familjemedlem och det är en speciell känsla.
Hon menar också att hon inte fått upp ögonen för situationen för gatuhundarna i Sri Lanka om det inte vore för all tid och energi hon lagt på att adoptera hem Dhowa.
– Det har varit många tårar som fälldes efter vägen, så det kändes skönt när allt var klart.