Kikki Danielsson är en favorit i många läger: i skvallerpressen, hos schlagerbögarna och twitterföljarna. Samt hos brevskrivande fans från norr till söder.
På torsdag fyller hon 60 år.
Kikki Danielsson skjuter fram telefonintervjun med två timmar. Det visar sig att den föreslagna tiden krockar med ett avsnitt av Hem till gården, hennes favorit-tv-serie som hon har följt sedan starten i början av 1970-talet. "Det börjar bli spännande nu så man måste hänga på", förklarar hon.
Folklig
Det är lite sådan hon framstår, Kikki Danielsson: ärlig och folklig, på en och samma gång en känd artist och en Svensson bland andra. I många år har hon dessutom varit mer uppmärksammad för sina personliga motgångar än för musiken, och har med tiden kommit att betraktas som en klassisk överlevare.
På kuppen har hon blivit en gayikon som får sjunga Bra vibrationer inför jublande fans på festivalen Stockholm pride och en klar twitterfavorit med sina funderingar om livet på twitterkontot @KikkiDee.
Adoptivbarn
I självbiografin som släpptes häromåret ger hon sin version av skilsmässan, rattfyllorna och alla andra visor som har valsat runt i skvallerpressen.
- Boken kom i huvudsak till för att jag var så trött på alla felskriverier och tidningslögner i feta rubriker. Folk i allmänhet har fått helt fel bild av mig, och det ville jag rätta till.
För närvarande handlar löpen om åtal för att hon har beställt narkotikaklassade preparat på nätet, "det är en lång historia, jag får skriva en bok till om det."
I Ett schlagerliv berättar hon också om hur hon adopterades bort vid fem års ålder. Samtidigt separerades hon från båda sina biologiska syskon, vilket hon kan känna bitterhet över i dag. Hela livet har präglats av fosterbarnets otrygghet och strävan efter att vara till lags, säger hon.
- Jag känner mig lurad på det som är självklart för de flesta. När tre barn har samma mamma och pappa tycker jag att det är deras födslorätt att få växa upp tillsammans.
Vill bo vid en bäck
I höstas kom Första dagen på resten av mitt liv, Kikki Danielssons första skiva på 18 år. Musiken doftar country och hon säger sig också sträva efter att skriva texter i countryns anda; öppet och självutlämnande med utgångspunkt i hennes eget liv.
- Jag får ju så många brev, jag har räddat folks liv med mina låtar och texter. Jag sparar på de breven, har jag en dålig dag så plockar jag fram dem och försöker peppa mig själv.
- Det är sådant som gör att man orkar gå vidare. Det är inte bara njutbart att lyssna, utan det man sjunger om betyder väldigt mycket också. Och folk är inte dumma i huvudet, de ser vad som är äkta eller inte.
Karriären kommer inte att fortsätta för evigt, och hon säger sig redan ana slutet på den. Reumatismen tar ut sin rätt, och resorna som hör jobbet till tar allt mer på krafterna. Av samma skäl letar hon nu efter ett nytt hus med bättre läge och färre trappor. Gärna med en porlande bäck runt knuten, tillägger hon.
Hur tänker du dig framtiden?
- Då ska jag sitta i den där röda stugan med en liten bäck utanför, odla rosor och morötter och ha flera hundar och katter. Och så ska jag ha en bra pension, hahaha!