Första halvan av 2017 var som en dimma som skulle övergå i en sommar, som många betecknade som den sämsta på länge. Men vad är en dålig sommar mot en chockartad höst som kantats av anmälda och misstänkta sexuella trakasserier: Kvinnor i yrkesgrupp efter yrkesgrupp har skrivit på olika upprop, vittnat om vad som pågått och pågår i ett land med en statsminister som säger sig vara övertygad feminist.
Vi svenskar tycks vara skickliga på att utnämna oss till ett världsligt föredöme, som gärna vill exportera demokrati och jämställdhet världen över. Samtidigt har otaliga kvinnor kränkts på våra nationella kulturscener, inom det som utnämnt sig till den tredje statsmakten och även på många andra institutioner och ställen.
Men låt oss inte vara sämre än att vi kan räkna till att vi har två avgörande politiska reformer som i grunden förändrat kvinnors villkor:
l 1921: Lika rösträtt för män och kvinnor.
l 1971: Särbeskattning av äkta makars inkomst, vilket innebar att gifta kvinnor blev ekonomiskt självständiga individer, och kvinnornas självklara rätt att försörja sig själva tog ett stort kliv framåt.
Och nu – 46 år senare – #metookampanjen, som inte är en reform, utan en revolution som förhoppningsvis kommer att leda till kommande, nödvändiga reformer.
Den behövs eftersom många arbetsplatser i vårt land, med upphöjd jämställdhet, är att betrakta som farliga att vara på för kvinnor. Trots fina ord om jämställdhet vittnar hösten 2017 om att vi på intet sätt kan snacka bort den rådande könsmaktsordningen.
Upphöjda män, som betraktar sig som om de går i Strindbergs eller Bergmans skor, har med position och säkrad anställning kunnat ta för sig bland de kvinnor som passerat revy med osäker anställning på korttidskontrakt och med hopp om fotfäste inom kulturvärldens få möjligheter till fast arbete.
Mumma för svinaktiga män med andra ord. Fy fan!
Det är trist att kunna ana den omfattning av pengar och andra förmåner som delats ut mellan skål och vägg av Svenska Akademien, och som bidragit till en ohälsosam kultur av nepotism och kvinnoförakt.
Nej, jag har inte gett upp mitt hopp om Akademien. Nu har den en kvinnlig ständig sekreterare, och jag hoppas att hon inte likt sina manliga föregångare kommer att blunda när – och om – nepotism och oförrätter förekommer.
2017 blev för många – inte minst för Akademien – ett mörkt år. Nästa år avgör skillnaden mellan förstelnad i form eller förändring. Gamla, unkna stadgar duger inte som förklaring. Gustav III, som inrättade Akademien, får rotera i sin grav bäst han vill – Akademien måste se skillnad på att vara en relik eller i sin tid. Det gäller oss alla.