I artikelserien om fyra historiska hus är turen kommen till residenset, som började byggas under en tid när länsstyrelsen och landshövdingens bostad låg i Piteå.
Flytten till Luleå väckte upprörda känslor i grannstaden, men Piteborna föll på eget grepp om man får tro efterforskningar som Nils Harnesk på Norrbottens museum gjort.
Det hände sig under Knut Åkerhjelms tid som landshövding. Det dåvarande residenset med kansli och uthus låg vid Rådhustorget i Piteå. Det köptes av staten 1842. Fastigheten värderades av de styrande rådet i Piteå till 6 000 riksdaler.
Bara fyra år senare förklaras residenset vara obeboeligt. Väggarna är angripna av röta. Hela huset måste rivas. De två ledamöter som rekommenderat staten att köpa fastigheten blev åtalade för tjänstefel, men kom att frikännas efter rättegång i Piteå. Residenset såldes på auktion och ropades in för 206 riksdaler i januari 1852.
Det är ingen överdrift att påstå att relationen mellan staten och Piteås magistrat var ansträngd. Inte minst sedan Piteå erbjudit två tomtplatser till ett nytt residens till ett pris av 4.662 respektive 3.666 riksdaler banco.
I samma veva kom ett erbjudande från Luleå om en tomt i ett obebyggt område till en sammanlagd kostnad av 1.000 riksdaler. Den 29 april 1851 fastställer kungen att den nya residensorten i Norrbotten ska vara Luleå.
Arkitekten Ludwig Hawerman anlitades som arkitekt. Han lät rita ett tre våningar högt knuttimrat trähus i schweizerstil med planhyvlade stockar. Huset byggdes i trä av oro att ett stenhus skulle bli för kall under vintern.
Den är byggnadsminnesmärkt sedan 1935 och har byggts om två gånger. 1922 förändrades fasaden. Balkongen byggdes in och entrén tilläts bli större.
– Under Björn Rosengrens tid genomfördes en omfattande ansiktslyftning. Gamla möbler renoverades och nya köptes in, berättar Björn O Nilsson.
Bakom den smakfulla renoveringen på 1990-talet låg den dåvarande landshövdingskan Agneta Rosengren.
På översta våningen står landshövding Björn O Nilsson i Ragnar Lassinanttis bibliotek. Den forna landshövdingens boksamling får inte plats i salongen utan resterande del förvaras på Luleå tekniska universitet.
– Ragnar Lassinantti var en otrolig människa. LTU var en av hans skapelser, det finns flera. Det som kanske är mindre känt är att han var mycket kulturintresserad och samlade på böcker, framför allt om Norrbotten. Här finns rariteter som lockar hit besökare. När kungen kommer brukar vi välja ut en bok som vi tror kan intressera.
Intill biblioteket ligger kungarummet. Det skulle också kunna kallas kungasviten eftersom det handlar om två rum, men det epitet tycker inte regenten om.
Tre gånger under Björn O Nilssons tid har den kungliga kammaren haft nattgäster.
– Jag vet att kungen föredrar residenset. Han tycker om mys och mysfaktorn är större här än på hotell. Dessutom har vi ytterligare två rum på samma våning för kungens adjutanter samt en soffgrupp vid den öppna spisen där man kan slappna av mellan framträdanden.
Residenset består av fyra plan. I källaren finns fjärrvärme, vinkällare, tvättstuga, bastu samt omklädningsrum för serveringspersonal. På bottenvåningen ligger förutom landshövdingens privatbostad även entré, kök och kapprum.
Flygelrummet, en trappa upp, är Björn O Nilssons favorit. Här slår han sig gärna ned under Erling Johanssons målning för att samtala med gäster.
På soffbordet har en gammal cigarrask placerats. På insidan av locket står inskriptionen "Tillhör residenset", men asken är tom. Rökning är inte längre tillåtet i residenset.
Det är det främsta skälet till att det åter doftar gammalt trähus i det angränsande cigarrummet. På väggen hänger en målning av den svenska konstnären Johan Höckert som reste till Lappland i Carl von Linnés fotspår.
– Alla salonger på andra våningen används till representation. Så har det inte alltid varit, 1857 hade landshövdingen sin bostad en trappa upp. Den stora matsalen användes dagligen av familjen, berättar Björn O Nilsson.
Varje salong bär sin egen prägel. Intill cigarrummet finns en himmelsblå salong med en iögonfallande matta signerad Märta Måås-Fjetterström.
– Efter taffeln brukar gäster få välja vilken salong som de vill slå sig ned med kaffe och avec. Jag minns första gången som jag kom in det här rummet 2012. Kungen ingick i mingelgruppen vid 1700-talssoffan. Plötsligt säger kungen: "Förr var det här mitt sovrum, men nu har jag fått ett ännu bättre rum."
I den stora matsalen har 581 matgäster dinerat under de tre senaste åren. Om man räknar in det traditionella adventsfikat har 2 000 personer trakterats.
På väggen hänger en monumental målning av redan omnämnde Höckert (1826-1866). Konstverket "Inuti en lappkåta" bär på en egen historia. På Kari Marklunds tid fick residenset en förfrågan från Nationalmuséet om intresse funnes för den värdefulla tavlan. En bild skickades över för beskådan, men inga uppgifter om målningens storlek.
– Det visade sig att tavlan var för stor för både dörrar och fönster, men en norrbottning ger inte upp i första taget utan det hela slutade med att dörrfodret till balkongen plockades bort. Det sågades en öppning i väggen för att med hjälp av en kranbil lyfta in målningen. Den dagen som Nationalmuseum vill ha tillbaka sin tavla kommer svaret bli "det är bara att komma hit och hämta den. Lycka till", berättar Björn O Nilsson och brister ut i skratt.
Hur har det varit att ha residenset som sitt hem?
– Det känns speciellt att få bo i en byggnad på 1 400 kvadratmeter. Vi har bott i hela huset och inte bara i den privata delen. Jag tycker att alla salar har sin speciella tjusning. Det finns inte så många sådana här miljöer kvar.
Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit under dina tre år?
– Det är svårt att peka på något särskilt, men jag är nöjd med arbetet under förhandlingen mellan Kiruna kommun och LKAB. Det råder sekretess om vad som sades under medlingen, men parterna hade kört fast. Mycket lossnade faktiskt i samband med en måltid här i matsalen. Löjrom finns alltid med på vår meny. Alla älskar löjrom.
Till veckan går flyttlasset söderut, men landshövdingen överväger att skaffa en stuga i länet. Flytten innebär också ett avsked från residensets personal som bryter mot konventionella könsmönster.
"Husfrun" heter Christoffer Tangerud och ville hellre bli omnämnd som husföreståndare, medan "chauffören" Anna Källström vill kalla sig besökkoordinator.
– Båda har varit viktiga i mitt ämbete. Med Annas hjälp har jag kunnat vara hela länets landshövding, medan Christoffer är både utbildad kock, sommelier och har klarat av att ansvara för fastigheten. En sådan kombination som är nästan omöjlig att finna, säger Björn O Nilsson.
Fotnot: Den första delen i artikelserien "Luleå 400 år - fyra hus" publicerades den 9 januari och handlade om länsfängelset Vita duvan.