Det var ett tag sen, men nog minns jag. En bekants pappa hade lämnat fru och barn, han hade blivit förälskad i någon med pigga ögon och flyttat till en lägenhet inne i stan. Han hade, helt skamlöst, köpt en röd sportbil – jag tror det var en Mazda, men det kan ha varit en Camaro också – och levde kort sagt livets glada dagar.
Viskningarna. Blickarna. Huvudskakningarna, mjuggleendena, det sorgsna men ändå förtjusta smackandet med tungan mot övre tandraden.
Vi ungar brydde oss naturligtvis måttligt då – om uppbrottet, sportbilen var däremot ett unikum i en värld full av herrgårdsvagnar – och det är definitivt inte något jag tänkt på i vuxen ålder.
Så här är det: Jag fyller snart 40. För er kanske det framstår som en piss i Mississippi, men för mig är det ändock en aktningsvärd siffra. Min mentala ålder är nämligen 17 år, jag kan låtsas vara 21 när jag går på Systembolaget men bättre än så klarar jag inte av. Jag köpte ett par jävligt poppiga byxor häromdagen och ägnade inte handlingen en enda tanke förrän min chef undrade om inte det där plagget möjligen riktade sig till en yngre målgrupp. Jag stod där som ett fån. I mitt huvud är ju jag den yngre målgruppen.
Vaddå ”yngre målgrupp” – de har ju galonisar.
Men här om dagen undrade morsan om jag planerat något för mitt kalas nästa sommar. Det fick mig att haja till. Jag är ju faktiskt i den ålder då 40-årskrisen borde slå klorna i mig. Så vars är den? Suget efter sportbilar, 19-åringar, galna upptåg och ungkarlslya lyser med sin frånvaro – och när jag ser mig omkring bland mina vänner i ungefär samma ålder uppenbarar sig ett mönster.
Vi blir inte gubbsjuka. Vi blir gubb-avundsjuka.
Istället för fräcka lyor i centrum bygger vi stugor mitt ute i ingenstans, i extremfallet införskaffas husvagn men där drar åtminstone jag min gräns. Istället för snabba sportbilar köper vi fyrhjulsdrivna åbäken eller rent av traktorer. Vi pratar inte om unga kvinnor och häftiga klubbar – vi diskuterar snöslungor och bastuaggregat. Många av mina vänner har tagit jägarexamen, börjat odla äpplen eller spela golf. Själv jagar jag sedan länge, men jag täljer på en kåsa och en vacker dag ska jag lära mig spela dragspel.
Tidigare generationer tvingades, mer eller mindre, att växa upp snabbt. Min morfar hade i praktiken levt ett helt liv när han var i min ålder, han hade fått barnbarn innan jag fick mitt barn, han hade byggt två hus innan jag köpt mitt första, han hade slaktat sin första ko långt innan jag handlade min första påse djupfryst pyttipanna och han hade slitit i skogen i 20 år innan jag började journalistutbildning. Kriser fanns inte, det var för mycket att göra, och förresten: Hur fan ska en sportbil klara rullgruset i kurvan bortanför Pålkem?
Nästa generation, våra föräldrar, uppfostrades i den andan men hade det materiellt mycket bättre. De levde som de blev lärda, ett tag, men upptäckte plötsligt att det fanns en annan värld där ute – och en massa tid att lägga på den.
Klart det blev kaos.
Vi? Vi blev curlade av samhället, även om föräldrarna inte börjat med det när jag växte upp. Det gick alldeles utmärkt att bete sig som en ansvarslös snorvalp fram tills jag blev 37, åtminstone, och hade vi inte fått barn då hade jag väl fortfarande betett mig.
Jag tror att min generation helt enkelt snuvats på 40-årskrisen eftersom vi aldrig tvingats växa upp. I stället för 40-årskris drabbas vi av "jag har inte gjort något vettigt av mitt liv-kris" och försöker härmar det vuxnaste vi vet: Våra mor- och farföräldrar.
Det går sådär, om jag ska vara ärlig.
Men om ni ändå tänkt skramla och köpa något åt er favoritkrönikör ska ni veta att jag länge funderat på att börja röka pipa.