Vi möter Nathalie Friberg, 21, Södra Sunderbyn, några dagar efter att hon varit med och arrangerat inspirationshelgen ”Maxa livet!” i Bålsta utanför Uppsala. Det är Barncancerfondens arrangemang för personer över 18 år som har överlevt cancer och för syskon till någon som har varit sjuk.
– Arrangemanget bestod av bland annat föreläsningar om stress och krishantering, en läkarpanel att ställa frågor till och coachning för vuxenlivet.
Nathalie tillhör Barncancerfonden Norra, en av sex barncancerföreningar i landet med ett upptagningsområde som sträcker sig från Sundsvall till Kiruna. Hon blev aktiv fyra-fem år efter att hennes bror hade insjuknat. Först då kunde hon ta till sig det.
– Brorsan var nyss fyllda åtta år när han blev sjuk. Han hade en tumör på ena testikeln som var stor som en tennisboll. Det blev operation i Uppsala och det visade sig att det var en elakartad tumör. En intensiv, hemsk period följde med cellgiftsbehandling i ett halvt år i Umeå.
Nathalie var 13 år och ville inte vara med om det hemska som hände.
– Jag ville inte vara med i Umeå. Mamma var där med min sjuka bror och vår lillebror som var fyra år då. Jag var med mormor och morfar och gick till skolan och låtsades som om ingenting hade hänt.
Inom sig var Nathalie orolig hela tiden. Inte minst när hennes bror spydde upp all mat och var på väg att tyna bort tills han fick en peg-kateter inopererad i magen för näringstillförsel och fick energin tillbaka.
– En gång frågade jag om brorsan skulle dö. Svaret var att överlevnadsprocenten var hög men jag tänkte att han kanske tillhörde den del som skulle dö.
Det var också en annan sak som plågade Nathalie: hennes mamma hade ingen tid för henne. Den sjuka brorsan och lillebror tog det mesta av hennes tid. Nathalie fick ta mycket eget ansvar.
– Jag hjälpte till och försökte vara snäll så att mamma inte skulle behöva tänka på mig också.
Hennes cancersjuka bror fick så småningom återgå till sitt vanliga liv och har inte haft några återfall genom åren.
– Han behöver inga mediciner men kan inte bli friskförklarad innan han fyller 18 år. Han går på regelbundna kontroller. Inför de rivs alla sår upp igen och rädslan för att cancern har kommit tillbaka finns där.
Nathalie hade möjlighet att få hjälp av en syskonstödjare under sin brors sjukdomstid men tackade nej. Istället försökte hon bearbeta sina känslor själv.
– Jag fick också bra stöd av kuratorn på min högstadieskola. Ändå började jag med självskadebeteende. Jag skar mig och nu när jag har kommit ut ur min bubbla har jag haft panikångestattacker.
Tiden när hennes bror blev sjuk och låg på sjukhus är som ett tomt hål i Nathalies liv.
– Jag minns inget av den, inte hur det var i skolan heller.
Hon har blivit syskonansvarig i Barncancerfonden Norra och samtidigt som hon stöttar andra så bearbetar hon sina egna känslor.
– Jag vet hur det är, hur det känns, hur arg och ledsen man kan vara. Man tänker ”Varför skulle mitt syskon drabbas?” men också ”Kan ingen se mig?”.
Det finns en Facebook-grupp för unga som överlevt cancer och för syskon till personer som haft cancer. Nathalie är med och lägger in information där.
– I samband med Maxa livet-arrangemanget startade ett forkningsprojekt om hur syskon drabbas. Det ska komma i gång diskussionsgrupper över hela landet för personer mellan 15 och 25 år.
Under Kristi himmelsfärdshelgen hade Barncancerfonden Norra ett stort ungdomsläger med drygt 100 deltagare.
– Det är viktigt med träffarna, att få komma ifrån vardagen och ha aktiviteter tillsammans med andra som delar ens erfarenheter.
Nathalie är också med i organisationen Ung Cancer för personer mellan 16 och 30 år som själv varit drabbade av cancer eller är anhöriga till drabbade.
Hon har även ett ”vanligt” liv. Hon utbildar sig till förskollärare på Luleå tekniska universitet. Vid sidan om det jobbar hon extra i skoaffär.
– Men min mesta fritid går åt till arbete i cancerorganisationerna, säger hon.