När han berättade det kände han att han liksom behövde förklara sig. Att inte finnas på sociala medier har ju snarast blivit suspekt.
– Det är hatet. Jag kan vara på gott humör när dagen börjar. Men så loggar man in, läser några inlägg, hamnar i någon tråd och den där lavinen av hat finns överallt. Nästan varje gång jag loggar ut är jag deprimerad. Det är inte värt det.”
Min vän har ett stort, gott och känsligt hjärta. I grunden tror han väl om människan och när vi pratar om allt som sker i världen är han ändå optimist och någonstans övertygad om att det snart blir bättre tider.
Men nu orkade han inte mer. Han var knäckt av näthatets arméer som kidnappar var och vartannat kommentarsfält. Han hade till och med bestämt sig för att helt undvika vissa medier.
Han förklarade – men det hade han inte behövt göra. Jag förstår honom mycket väl. Att läsa det som skrivs där ute är fan i mig inte sunt. Det sätter spår. Att ta stryk själsligt är snarast ett sundhetstecken.
Om inte mitt jobb krävde att jag faktiskt hänger med i vad som skrivs och sägs är det inte omöjligt att jag hade tagit samma beslut själv.
Jag tänker på en journalistkollega som blev sjukskriven och till sist helt lämnade branschen. Hans jobb var att försöka bemöta det som sades just på sociala medier. Dag ut och dag in stod han till knäna i en gyttja av hat och rasism.
Det slutade med att han utvecklade yrsel och tendenser till panikångest. Nu lever han ett helt annat liv i skogen och börjar hitta livsglädjen igen.
En vän loggar ut, en vän flyttar till skogen. Båda på något sätt är de båda offer för näthatet och jag tänker på Peter Springare. Polisen som skrev att han ville förinta vänsterextrema journalister.
Även om jag plockar fram min mest humana sida och förstår att Springare försökte använda ett bildspråk kan jag inte riktigt bestämma mig för om han bara är en naiv idiot eller om han mycket väl visste vad han gjorde.
Springare har nämligen blivit idol för Sveriges nazister. En så kallad ”sanningssägare”. Och just för nazister har ordet ”förinta” en särskild innebörd. Och för nazister är i princip alla journalister vänsterextremister.
Det dröjde givetvis inte länge innan svansen började agera.
”Det är dags att lyda Peter Springare och förinta alla vänsterjournalister”, skrev någon som kallar sig för Tommy Johansson på Twitter.
En annan radade upp namn på några kända journalister och avslutade med orden: ”Det är just dessa som måste förintas”.
Det är fullständigt vidrigt. Och det värsta av allt är att det blivit helt normalt.
Sakta, sakta har gränser för vad vi anser är acceptabelt förskjutits. Det som chockade oss för bara några år sedan har blivit vardagsmat.
I dag skrivs det öppet att tiggare borde avlivas eller att bråkiga invandrarungdomar borde skjutas av polisen.
För varje dag som går blir tonen i det offentliga samtalet lite råare.
Många jag känner har engagerat sig i FB-gruppen #jagärhär. Den går ut på att stävja hatet i kommentarstrådar genom sakliga och vettiga inlägg.
Det är beundransvärt och kanske helt rätt väg att gå.
Men jag förstår om man inte orkar och bara vänder ryggen till allt.
Och loggar ut.