Olena Kashpur
Ålder: 47
Bor: Luleå, kommer från Charkiv
Gör: Har jobbat på ett elverk i Ukraina, nu lär hon sig svenska på Medborgarskolans kvällskurs.
24 februari förra året hade hon ställt alarmet på klockan sex för att gå till jobbet. Hon upptäckte då att telefonen var full av meddelanden.
– Jag kunde inte förstå varför jag hade fått så många meddelanden först, men sedan öppnade jag dem och såg att de handlade om att man inte skulle gå till jobbet på grund av bomber. Jag fick panik. Min tioåriga dotter var också jätterädd, minns hon.
Hon sprang iväg till sin mamma som bor i närheten. Alla hon mötte var i chock, men ingen visste vad man skulle göra.
– Mamma har problem med blodtrycket och mådde jättedåligt.
De gick till mataffären för att bunkra torrvaror som till exempel pasta och bröd för att sedan kunna stanna inne.
Framemot kvällen hörde de raketerna med egna öron. Hon tog skydd nere i husets källare tillsammans med sin dotter, man, svärmor, svärfar och syster.
– Vi hade en pytteliten källare, det var inte ett riktigt skyddsrum, och det var jättekallt och det var dålig luft men vi var kvar hela natten.
Sedan fortsatte det så. På nätterna sov de med kläderna på och när de hörde raketer sprang de ner i källaren.
– De bombade hela nätterna så vi kunde inte sova. På dagarna hade vi kanske två, tre timmar på oss att sova, men det gick inte för vi kände en så stor stress. Vi hade heller ingen el.
Till sist bombade den ryska militären bara sex kilometer därifrån. Källardörren blev förstörd av en stötvåg.
– Det var jätteläskigt.
9 mars bestämde hon sig för att försöka fly tillsammans med sin dotter. Hennes mamma stannade kvar hos hennes lillebror som trots att han har en ögonsjukdom inte fick lämna landet eftersom män i Ukraina inte fick fly utan skulle stanna och avvakta mobilisering.
Hennes man stannade också kvar.
– Han har ett jobb som är viktigt för infrastrukturen och fick inte åka, även om han inte skulle ut i strid.
De kom till Sverige 15 mars och bodde första tiden i Haparanda. 26 juli placerades de i Luleå.
– Alla hoppades att kriget skulle ta slut ganska snabbt och väntade bara på att få åka tillbaka.
Så blev det inte.
Vad tänker du nu när det har gått ett år efter kriget?
– Jag hoppas att kriget snart ska ta slut.
Hur har du det i Sverige?
– Jag trivs här. Jag är jättetacksam. Tack så mycket Sverige.