Fadern fotar mest utsikten från köksfönstret, modern tar bilder av inredning och brodern fokuserar på mat. Men så kommer min syster och jag med våra pixlar. Förutom foton av våra barn finns ofta sådana som visar när vi är dödströtta, döless, dösjuka. Och om än vi inte väntar på döden rent konkret så väntar vi på att livet ska återvända. Det syns tydligt i våra arma ansikten. På instagram finns så väl min syster, min bror, min far, min mor och jag. Det är där bilderna jag beskriver här hamnar.
Eftersom min syster med familj bor i Spånga utanför Stockholm, jag lever i Luleå och övriga tre från ursprungsfamiljen håller sig kvar i Piteå kommun är instagram ett perfekt forum för att visa våra vardagar för varandra. Men, det finns vissa meningsskiljaktigheter kring vad som bör visas upp och vad man bör undvika belysa i bild. ”Du kan väl ringa och berätta om eländet istället” säger pappa, ”Mamma och jag är helt överens. Du och Johanna bör sluta visa upp allting på det där viset”. De förstår visst inte.
Jag försöker förklara att jag vill visa upp min vardag som den ser ut, naket och ärligt (nej, inte naked in that way). Det vill säga, långt i från det sociala medier används som i dag. Där är det ofta förträfflighetens lag som gäller. Visa upp ditt snygga plyte, din lyckliga familj, din läckra bostad, ditt suveräna jobb, din tjusiga hund, underbara partner och utsökta maträtt. Och folk gör det. Jag blir dödstrött på det för det hela känns så förljuget. Bilder av liv täckta av filter, av floskler, av lögner. Jag vägrar. Vi behöver vidga spektrat och visa vad det är för liv vi egentligen lever. Den kampen kommer jag fortsätta föra, och då är det oavsett om mor och far reagerar med förskräckelse över att gång efter annan se bilder av mitt trötta ansikte och brorsan säger ”Du är it klok”. Jo, jag är faktiskt klok. Jag vill visa andra att så här kan livet kännas och se ut en sketen lördag i februari. Var ärliga så blir vi härliga. Nja, kanske inte så klyschigt, men ni förstår säkert vad jag menar.
Det finns tyvärr många som har fått ta hårda smällar för att de levt efter den devisen, att vara ärlig och härlig. Stina Wollter exempelvis. Ja, en av Svens döttrar. En underbar kvinna, tänkare, konstnär, filosof och kroppsaktivist. Det där sistnämnda, vad är det för påhitt undrar kanske några av er? Jo, det handlar om positivt bejakande av våra kroppar. Att vi är de kroppar vi är och att Alla Former Finns. Stina dansar loss på bland annat instagram, iklädd mamelucker, bh, nattlinne, you name it, och visar den glädje och befrielse hon känner i sitt varande för oss andra som vill se. För de som inte vill se, men ändå ser, blir det här ett problem. De reagerar, de äcklas, och skickar skitkommentarer till Stina. Hon får ta emot uttryck som ”Lägg av ditt fetto! Lägg it ut. Sluta! Vad vill du säga med att skaka på gäddhänget på det där viset?”
Jag fattar precis vad Stina Wollter vill. Hon säger: Var den du är, var dag, oavsett skönhet, fulhet, styrkor, brister. Och hon har så rätt. Jag tror det är just därför vårt samhälle brister. Folk är inte perfekta, klarar inte av att leva upp till sina egna och samhällets förväntningar på att leverera, entusiasmera, vara flexibla, vitala, underbara som partners, som anställda, som föräldrar, som tränare, vän. Ja, ni vet. Det går inte.
Så, lägg ner. Bryt ihop, bryt ner livet i dess ärliga beståndsdelar och stå för det liv du lever. Utan filter, utan vacker ram, utan selektivt skönhetskrav. Lägg av, och lägg ut fler fula bilder av ditt sanna jag. Det befriar så väl dig som andra. Förutom då vissa Berglundare som fortfarande har problem med det.Kunde inte bry mig mindre.