Uppvuxen i Malmberget var det långtifrån självklart att Per Karlsson skulle bli polis, istället var det nyfikenheten som ledde in honom i yrket.
– Jag sommarjobbade som så många andra åt LKAB, men var för nyfiken för att vara där på helgerna, utan ville hellre vara ute på stan och träffa folk. När jag gjorde värnplikten i Boden såg jag en affisch på markan med rubriken ”Sök till polisyrket”. Så det gjorde jag – och kom in. 1978 flyttade jag till Stockholm och började utbildningen. Min tanke var att bli kvar där, jag trivdes med att jobba ute på fältet.
I mitten av 80-talet vände han dock hem till Norrbotten igen.
Flytten norrut tog honom till Kiruna och efter några år genomfördes närpolisreformen, Per Karlsson blev efter några år chef för närpolisverksamheten i gruvstaden med ansvar för all planering för polisverksamheten i Kiruna.
– Det var en kul tid, medarbetarna var med och tog fram planerna för hur vi skulle arbeta, och det blev en bra verksamhet både för kirunaborna och för medarbetarna, konstaterar han.
2006 gick flyttlasset till kusten då han sökte sig till en ledig tjänst som närpolischef i Luleå. I en tid av större organisationsförändringar inom polisen fick han under åren olika chefsuppdrag.
– Bland de större utredningarna hade jag initialt ledningsansvaret både i Toni Alldén-fallet i Gällivare och vid Vatachareya-försvinnandet i Boden. De två ärendena liknade varandra och vi kunde ganska snabbt växla tempo från att söka en försvunnen person till att förstå att ett brott låg bakom och vi hade medarbetare som snabbt kunde rita upp brottsspåret, berättar han.
En annan intressant utmaning ur polisiär synvinkel berättar Pär Karlsson var under förstamaj-demonstrationerna ifjol då nazisterna demonstrerade i centrala Boden.
– Vi har ju inte så många sådana ärenden i Norrbotten så jag begärde stöd från en erfaren kommenderingschef från Stockholm. Vid utvärderingen efteråt berättade han att han hade förberett sig för att börja från grunden och utbilda oss i hur man genomför den typen av insatser. Men väl på plats konstaterade han att vi var väl förberedda och låg långt framme, så han kom snarare hit för att bli utbildad. Det var ju ett bra betyg.
Det var dock en insats där polisen fick hård kritik, bland annat för att man lämnat demonstrationstillstånd till Nordiska motståndsrörelsen. Per Karlsson menar dock att polisen måste följa de spelregler och lagar som finns, utan att ta ställning för eller emot.
Ett annat uppmärksammat brott skedde i oktober i fjol då en styckmördad man hittades i Kalix. Per Karlsson trädde in som kommenderingschef. Han menar att det tack vare en väl fungerade organisation med kompetenta medarbetare som mordet kunde lösas.
– Hela systemet kuggade i och tack vare ett enormt grupparbete vi nådde målet att få fast gärningsmannen. Det var kul när man lyckades och när man når målen.
På det privata planet tog livet en drastisk vändning 2011.
– Jag hade tvingats lämna återbud till ett tandläkarbesök under hösten 2010. Under våren 2011 råkade jag bita sönder en plomb under ett besök i Stockholm, så när jag kom hem gick jag till tandläkaren. Hon lagade tanden och frågade om jag hade några andra problem. Jag visade mitt sår i munnen som inte riktigt ville läka. Och sedan gick det snabbt.
Per Karlsson skickades till Sunderby sjukhus där man tog prover. Några dagar senare skulle han komma tillbaka för att få provsvaren.
– De sa att jag inte fick komma ensam när jag skulle komma tillbaka för att få svaret på proverna, så jag förstod att det var något allvarligt.
Proverna visade att en aggressiv cancer drabbat honom, och det var bråttom att operera.
– Jag opererades en vecka senare, och då skar de bort halva överkäken. Sedan väntade sex veckor av strålbehandling
Hur reagerade du i den stunden du fick beskedet?– Man förstår ju inte riktigt vad som händer. Men det är klart att jag blev orolig. Jag minns att jag började tänka på livet, och om jag skulle få leva vidare. Det är ju inte farligt att dö men det vore ju så jäkla tråkigt, jag är ju inte klar med livet än.
Operationen i kombination med strålningsbehandlingen gick bra. Fem år senare blev han friskförklarad, och även om han i dag inte är direkt orolig så menar han att det är en händelse som alltid kommer ligga i bakhuvudet. Inte minst då en protes nu ersatt den del av käken som opererades bort.
– Man ändrar värderingar, framför allt så bekymrar jag mig inte om småsaker längre, det är betydligt lättare att sortera bort sådant som inte spelar någon roll.
Under hela sjukdomstiden var Per bara sjukskriven en dag – den då han låg på operationsbordet. Operationen sammanföll med en långhelg då han var ledig i några dagar, och när helgerna var över hade han piggnat till så pass att han ville jobba igen. Under de sex veckorna som strålningsbehandlingen pågick kunde han jobba från Umeå och vara på plats på sjukhuset den korta stund som behandlingen tog.
– Vardagen blev enormt viktig. När man jobbar och pratar med folk behöver man inte tänka på sjukdomen, så jag tror det är bra om man kan leva ett så vanligt liv som möjligt.
I slutet av januari lämnade han sin cheftjänst och flyttade samtidigt ut från sitt stora chefsrum till ett mindre krypin.
– Allt jag behöver nu är ett skrivbord, en dator och en whiteboard. Jag bestämde mig på försommaren att lämna chefsjobbet. Det är en tanke jag haft länge att jag efter att ha fyllt 61 år inte ska vara chef längre, jag kände mig mätt och det var dags för andra att ta över. Nu jobbar jag krisberedskapsfrågor och samordnar och lämnar tillstånd till idrottsrelaterade arrangemang.