KFOR - Kosovo Force - är en Nato-ledd internationell fredsstyrka vars uppgift är att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo. Nato har haft trupper i landet sedan 1999 och Sverige har just nu sin 22:a styrka där. Mikael Sundqvist var fältpräst i KS 21, det vill säga den 21:a svenska styrkan med 250 man.
- Det började med en tre månader lång utbildning vid livgardet i Stockholm. Den 29 mars 2010 åkte vi iväg och kom hem den 24 oktober. Under tiden hade vi tre ledigheter. Jag var hemma under två av dessa och kopplade av på annat håll under den tredje.
Med på patrull
Han beskriver resan som "fantastisk, utmanande och ibland väldigt slitsam".
- Jag hade gudstjänster på söndagarna, arbetade personalvårdande i förbandets personalsektion, hjälpte till med att upprätthålla och utveckla förbandets kontakter med bland annat de lokala kyrkorna och moskeerna, följde med på patrull och mötte folket i praktiskt arbete.
- Den stora utmaningen var att vara med i vardagen. Där uppstår de spontana samtalen, säger Mikael Sundqvist.
Behov att prata
Efter de första spontana pratstunderna var det många som bokade samtal med honom. Det fanns ett stort behov av att få prata - inte minst om relationer hemma.
- Distansen till livet hemma och tid att tänka gav ett behov av att prata. Någon kanske hade det jobbigt hemma sedan tidigare och bortavaron slet ytterligare på relationen. Någon annan vantrivdes på sitt jobb hemma och var orolig för vad som skulle hända vid hemkomsten.
Stora klassklyftor
Konflikten i Kosovo är etnisk med albaner på ena sidan och serber på andra sidan. Något påtagligt militärt hot finns enligt Mikael Sundqvist inte. Han ser i stället de stora klassklyftorna i samhället som den stora faran.
- Jag har aldrig sett så många lyxbilar tidigare. Samtidigt är 48 procent av befolkningen arbetslös och många går i skor som inte håller ihop och är i avsaknad av allt. Det finns en utbredd och okontrollerad korruption i samhället. De rika är de som lyckats sko sig.
- Faran är att de som inget har börjar ge uttryck för sitt raseri över misären. Det går inte att hålla ihop ett samhälle med så stora skillnader.
Muslimskt land
Kosovo är ett till 90 procent muslimskt land.
- Muslimerna är väldigt sekulariserade, som svenska kristna.
Resten av landets befolkning är katoliker eller serbiskortodoxa. Muslimerna och katolikerna har inga problem med varandra men däremot finns det problem mellan dem och de serbiskortodoxa.
- När katolikerna byggde en ny katedral i huvudstaden Pristina så betalade det muslimska samfundet halva kostnaden, säger Mikael Sundqvist.
Mindre styrka
Läget i Kosovo har förbättrats med åren och den internationella fredsstyrkan har blivit mindre.
- Den styrka som jag ingick i var på 250 man. Nu är den svenska styrkan på 66 man. Skyttekompaniet har plockats bort. De som är kvar sysslar med informationsinhämtning.
När Mikael Sundqvist avslutade sitt uppdrag stängdes det svenska förbandets kapell - som också innehöll ett muslimskt bönerum eftersom det har funnits muslimer i styrkan.
- Jag var den siste prästen och stängde kapellet tillsammans med en imam som jag hade ett väldigt gott samarbete med.
Hjälp till familjer
Också de humanitära kontakterna avslutades och överlämnades till lokala företrädare.
- Det handlar bland annat om hjälp med kläder och mat till familjer som saknade allt. En kontingent byggde tak över ett hus.
- Att skapa lugn och göra något för människorna ger goda kontakter. KFOR- styrkan uppskattas. Barnen vinkar och folk är glada när de möter representanter för den. Både albaner och serber uttryckte oro när vi åkte.
Ömsesidig respekt
Mikael Sundqvist berättar om Moder Teresa som föddes i Skopje i dåvarande Kosovo, nuvarande Makedonien. Välgörenhetsorganisationen Mother Teresa Association arbetar över hela Kosovo och har visionen att serber kan hjälpa albaner och att albaner kan hjälpa serber.
- Organisationen vill hjälpa genom att bygga på ett samhälle där alla människor, oberoende av nationalitet, religion eller ras lever sida vid sida med ömsesidig respekt och tolerans.
Bär med misären
Vad bär han då med sig hem efter de sju månaderna i Kosovo?
- Jag bär med mig misären och insikten att vi i ord och handling kan göra skillnad.
- Jag bär också en önskan om att gudstjänster här hemma kunde bygga på folks medverkan på samma sätt som på campen. Vi hade till exempel inte tillgång till någon kyrkomusiker men två soldater spelade och en bidrog med solosång. Gudstjänsterna formades efter vad deltagarna ville bidra med, säger Mikael Sundqvist.