Jag frågade mina kollegor: Är det radiomannen eller tv-mannen Torsten Åhlander som jag ska träffa? Och alla sa: "Det är tv, det är tv".
– Ja, det är det.
Men du har även hållit på med radio?
– Ja, jag kom med första året när man startade regionala radiosändningar. Norrbottenskvarten (salig i åminnelse). Det var 1959.
Det fanns många kvartar. XYZ-kvarten i Ångermanland...
– Ja, de andra kom efteråt, ett par tre år efteråt. Norrbotten var först med fasta regionala nyhetssändningar.
Var det en kvart, en kvarts timme med nyheter från länet?
– Ja, från början var det så. Sedan växte det ut med morgonsändningar och lunchsändningar och det gjordes lördagsprogram på en timme med mera.
Men starten, det var Norrbottenskvarten.
– Göran Byttner var den första distriktschefen här uppe men han blev bara efter ett år utnämnd till korrespondent i Bonn. Då kom KG Svensson upp. KG är den som verkligen byggde upp Luleåkontoret tills han 1969 blev biträdande programchef på TV1. Då övertog jag KG:s roll som distriktschef. Jag var distriktschef i åtta år innan jag fick komma tillbaka till programverksamheten.
När etablerades TV-redaktionen i Luleå?
– 1963.
Var det av samma anledning, ett stort intresse bland norrbottningarna?
– Det var nog flera anledningar. En anledning var att Eric Forsgren, den som började producera tv i övre Norrland, och hans team, Per-Åke Blidegård och Putte Palm, de skulle "tvingas" flytta från Skellefteå till Luleå. I och med att de skulle flytta upp, bestämde man sig för att man skulle ha ytterligare ett team. Jag jobbade på Aktuellt då, som redaktionssekreterare, men blev erbjuden en tjänst som producent i Luleå.
Torsten Åhlander, är du norrlänning ens? Jo, du kommer från Jämtland.
– Ja, jag är verkligen norrlänning. Och glesbygdare. Jag är född i en liten by, Ismundsundet, med fyra gårdar och bodde där mina första tio, elva år. Far var skogsfaktor och mor var lärarinna, men hemmafru mesta tiden.
Hade ni skola i byn?
– Vi hade en lite större by, Rissna, två och en halv, tre kilometer därifrån. Det var inte heller någon stor by, men där fanns affär och skola och telefonstation.
Och när det var 20 grader kallt så fick du skidra till skolan på vintrarna?
– Nej, helt ärligt så fanns det faktiskt skolskjuts. Det fanns en taxi i byn som skötte skolskjutsarna, så vi fick åka.
Efter arbete som radskrivare och volontärjobb på Östersundsposten blev du militär?
– Det var flera saker som lockade med det militära. Det ena var att jag visste att om jag sköter mig i det militära, så kan jag få gå på Försvarets läroverk, ta studentexamen och sedan gå på Karlberg och bli officer. Det andra var att jag var väldigt idrottsintresserad, jag sysslade mycket med orientering, terränglöpning och skidor. Min far hade startat en skytteförening hemma i Nyhem, så jag var väldigt intresserad och ganska duktig skytt.
– Jag sökte mig till I 5 (Jämtlands fältjägareregemente), fick gå försvarets läroverk, tog en studentexamen och sedan gick jag på Karlberg och tog officersexamen 1953.
– Jag var med den tredje svenska FN-bataljonen i Gaza 1957-58.
– När jag åkte ner till Gaza på hösten, följde det med en man som kom att betyda mycket för mig, nämligen den då alldeles nyutnämnde majoren Sven Jerring! Han skulle åka ner för att göra program om den svenska FN-bataljonen.
– Jag utnämndes till major Jerrings kalfaktor och ljudtekniker. Han hade med sig en inspelningsapparat, en bandspelare, som jag vevade upp. Då kunde han prata i tre minuter, men sedan måste jag veva igen, så det gällde att passa tiden. Tänk att sitta ute i Sinaiöknen med den inspelningsapparaten. Varenda kväll fick man använda tandborste och rakborste och rengöra den från sand.
– Vi låg i Döda havet och flöt, farbror Sven och jag, och så säger han: "Hördu Torsten, tror du att de hann få bandet till Barnens brevlåda i tid?"
Gjorde ni verkligen Barnens brevlåda i Sinai?
– Ja, programmet skickades till Kairo med bud och sedan med diplomatpost från Kairo till Stockholm.
Och du fick veva inspelningsapparaten var tredje minut. Fanns det barn med i Sinai?
– Nej, fäder och bröder. Det var det han la upp programmet på.
– Kvällen innan han skulle åka hem sa han plötsligt: "Dina föräldrar, lever dom?" "Ja", sa jag. "Var bor dom?" "Dom bor i Nyhem i öst-Jämtland". "Jaha", sa han.
– Några veckor efteråt kom det ett brev från mor där hon skrev att hon hade stått i köket och plötsligt hade telefonen ringt på kontoret. Hon gick in och svarade, hon var ensam hemma, och då hör hon en röst som säger: "Goddag, goddag, fru Åhlander, det här är Sven Jerring. Jag ska hälsa från er son. Jag var fyra veckor med honom nere i Gaza och jag kan försäkra, han mår alldeles utmärkt."
– Min Mor glömde aldrig det samtalet!
– Dag Hammarskjöld mötte jag i Gaza en juldagsmorgon. Dag Hammarskjöld besökte FN-bataljonen i Gaza och pratade på julaftonen till den del av bataljonen som fanns där. På juldagsmorgonen skulle det vara julotta i tältkyrkan och bataljonspastorn hade bett mig att se till att marschallerna och ljusen var tända. Jag var där i god tid och när jag kommer dit står det i skuggan alldeles till vänster om ingången en person, men jag ser inte direkt vem det är. Jag ordnar det där med ljusen och då upptäcker jag: Det är Dag Hammarskjöld!
– Jag hade naturligtvis inte en tanke på att ta kontakt, men han kom fram och hälsade och frågade varifrån jag kom? "Jämtland", sa jag. "Jaha, har du gått mycket i fjällen då?" "Jo, det har jag gjort mycket för min mor är från väst-Jämtland så jag har vandrat i fjällen sedan jag var tio, tolv år." "Jaha", sa Hammarskjöld, "men Lapplandsfjällen då?" "Nej, dem har jag faktiskt inte hunnit upptäcka ännu."
– Vi pratade en åtta, tio minuter och så började julottan.
– När jag kom ut, var han borta.
– Sedan när jag kom hem från Gaza var jag på tidningar igen, men var hela tiden inställd på att försöka komma in vid radion.
Var det Sven Jerring och upplevelserna i Gaza som gjorde att du ville det?
– Nja, jag hade nog haft tankar på det tidigare, men nog stärkte det mig i min uppfattning att jag ville ägna mig åt det.
– Att få anställning vid radion på 1950-talet var inte lätt, men Sven visste att jag ville in vid radion och jag fick ett brev från honom där han berättade att nu skulle man starta regionala sändningar i Luleå. "Så om du kan tänka dig att flytta upp till Norrbotten, vilket jag vet att du mycket väl kan göra, så försök att ta dig upp till Luleå".
– Jag frilansade på "kvarten", Norrbottenskvarten, Men hösten 1960, skulle jag arbeta på Aktuellt för att lära mig det här med tv. När jag var på Aktuellt kände jag, att det är ju det här jag vill göra. Tv var roligare än radio.
– Jag har alltid varit intresserad av bilder och har fotograferat från det jag var pojk', så jag kände att tv blir mitt medium.
– När man då skulle starta tv-redaktionen i Luleå 1963, såg jag chansen att komma ut på fältet och få göra program.
– Och jag ångrade inte att jag lämnade Stockholm, jag längtade hem till skidföret. Skogarna och skidföret.
Det här med skidor och skytte och annan idrott, blev det någon vidare fortsättning på det?
– I Gaza var det väldigt lite skidåkning…
– Men när jag kom hit upp igen satte jag igång att åka skidor och orientera och det har jag hållit på med i många år.
Ni har en klubb, Radions och televisionens pensionärsklubb, här i Luleå?
– Vi är ett 40-tal medlemmar. Sådana här klubbar finns på alla platser där det förut fanns ett distriktskontor. Sedan finns en moderklubb i Stockholm. Moderklubben får ganska stora bidrag från radion och tv:n och sedan får vi pengar till vår verksamhet.
Ni har också producerat böcker som "Boden – Motala, från kristall till webbradio", som utkommit för bara några veckor sedan, och Slutklappa, Luleå-TV under 50 år"?
– I god tid före 2013 upptäckte jag att vi kunde fira 50-årsjubileum av tv-redaktionens tillkomst i Luleå. Vi hyrde lilla salen i Kulturens hus och där körde vi tv-program från de första åren en hel dag. Från någon by, något samhälle, i Tornedalen, kom det en hel Volkswagenbuss med pensionärer, som satt här hela dagen. Vi startade klockan nio på morgonen och höll på till halv fem, körde nonstop alltså.
Vad visade ni för något, kommer du ihåg några titlar?
– Det var bland annat de första underhållningsprogrammet vi gjorde, ”Söndagsbilagans norrlandsnummer” och "I Sanningslandets gränsmarker" samt ett porträtt på Ragnar Lassinantti
– Jag glömmer aldrig när dagen var slut. När allting var klart och det var tomt i lokalen kom det fram en medelålders man till mig. Jag såg att han hade gråtit, han var alldeles rödögd. Han sa... (och nu reser sig håren på armarna på mig): "Tack ska du ha! Det här kommer jag aldrig att glömma. För första gången har jag sett och hört min far prata!"
Vad var historien bakom det?
– Hans far dog när han var mycket liten, men fadern fanns med i en intervju som visades.
– Med jubileumsyran kvar i skallen så kom jag på att vi måste göra en bok en bok om Luleå-tv:s uppgång och fall – för fallet hade ju börjat redan 2013. Det blev "Slutklappa – Luleå-TV under 50 år".
– När boken om tv hade kommit ut så tog det inte så lång tid innan de som hade jobbat på radion ville ge ut en bok om radion. Det blev ett kapitel för sig. Det var det betydligt svårare att få pengar.
Var tv mera intressant att sponsra?
– När jag tiggde ihop pengar till tv-boken, så hade jag kontakt med personer som fortfarande kom ihåg vem jag var. Jag sålde lite grann på mitt eget namn.
– När jag skulle tigga ihop pengar till radio-boken, så var det yngre chefer som tog besluten och inte hade en aning om vem jag var. Det var en bit i det hela. På många håll var det också kärvare ekonomiskt.
– Det var ett väsentligt större problem att få ihop radioboken än boken om tv. Där krävdes ett omfattande researcharbete. Anders Björhammar och jag satt i arkivet på Sveriges radio i Stockholm och jag var på Áttjemuseet i Jokkmokk.
– Nils Hövenmark i Jokkmokk gjorde ett klassiskt inslag som sändes vid jultid. Han hade en kåta uppe i Sallohaure, han var en av de få som fått tillstånd av samerna och alla myndigheter att uppföra en kåta i området. Till julen gjorde han ett mycket gripande inslag om hur de firade jul däruppe med barnen. Stormen ven i radion.
– Inslaget sändes och det var många som var indignerade, bland annat Lennart Hyland som hörde av sig och tyckte det var åt helvete att dra ut ungarna i snöstormen till jul. Ofattbart obetänksamt!
– I verkligheten hade de suttit hemma i apotekshuset i Jokkmokk och gjort den här inspelningen.
Du sa "Luleå-tv:s uppgång och fall" och använder ganska skarpa ord när det gäller tv i Luleå.
– Ja, det är lite drastiskt att säga det, men jag upplever det så. Det gäller inte bara Norrbotten, utan är ett svek mot landsorten över huvud taget. Vi hade en gång i tiden distriktskontor på tio olika ställen, bland annat i Luleå. Hela landet var bevakat, både nyhetsmässigt och programmässigt, genom att det fanns människor som var födda på platsen eller i alla fall hade bott där så länge att de hade ett eget kontaktnät, inte bara där de satt utan även i det område som de skulle bevaka.
– Idag finns det ingenting kvar!
Du kallar tv-neddragningarna ett "svek"?
– Jag tycker att det är ett svek, för att om man på 1960- och 1970-talen hade möjligheter att ha de här distriktskontoren bemannade med folk och den omfattande tekniska utrustning som krävdes då för att göra tv, så borde man ha det idag när det är så mycket enklare.
– Jag tycker att vi norrbottningar, västerbottningar, jämtar, vi förlorade en del av vår identitet i och med att den här nedrustningen kom.
Och folk söderifrån är inte lika medvetna om att vi faktiskt finns och verkar här uppe och vilken verklighet vi lever i?
– Nej. Jag brukar säga: "Tänk om det som nu händer i Kiruna, stadsomvandlingen, skulle hända i Västerås. Vilken skillnad det skulle vara på bevakningen."
En annan fråga: Hur gammal är du idag?
– 88, på det 89:nde.
Du reser runt i länet och håller föredrag.
– Det finns de här bokstavsbarnen, ADHD-barn, som alltid måste vara sysselsatta med någonting. Jag är nog en utpräglad ADHD-gubbe. Jag måste ha någonting att göra hela tiden.
– Det är det ena. Det andra är att i jobbet har jag fått resa väldigt mycket och träffa nya människor. Det är det som jag tycker gör livet värt att leva! Att få möta nya människor. Det må vara tillfälliga bekantskaper, men det ger mig så väldigt mycket!
– Därför har jag faktiskt i 15 år hållit på med att åka omkring, framför allt till pensionärsföreningar, både SPF och PRO. Det som jag bland annat pratar om, det kan låta underligt att jag ägnar mig åt det, men jag har en mycket fyllig rubrik som låter: "Men slog jag av spisen? Men vars la' jag nycklarna? Vad är det nu han/hon heter?" Det handlar om hjärnan och minnesträning.
– Jag har hållit det där föredraget fler än 140 gånger. Jag har en del andra föredrag, till exempel "Människor jag mött. Från Dag Hammarskjöld till Hilma Nilsson 100 år". Ett ganska brett perspektiv.
– Hilma... Hilma Nilsson var en fantastisk kvinna som jag gjorde ett 30-minutersprogram med. Norrländskan hade en stor artikel om en kvinna som skulle fylla hundra år. Hon hade ett fantastiskt otroligt öde och jag insåg direkt att det vore fantastiskt om man kunde få göra en halv timmes intervju med henne.
– Hennes dotter och jag åkte till Hilma och drack kaffe och pratade litegrann. Ett par dagar senare gjorde vi en lång inspelning och så tog jag kontakt med programsättningen i Stockholm och bad om 30 minuter nästa måndag på bra kvällstid för ett program som skulle heta "I lördags fyllde Hilma hundra år".
– Det är det program som jag är mest stolt över och det är hennes förtjänst. Hon började med att säga så här rakt in i kameran: "När jag var liten och inte så här gammal, då kände jag en kvinna som var född 1798".
– Då tänkte jag: "Nu går det åt helvete, för nu börjar hon på att fullständigt svamla". Men sedan insåg jag, det kan ju stämma. När hon var tio, tolv år, hade hon träffat en kvinna som var född på 1700-talet.
– Hon slutade med att sjunga "Herren är min herde, mig ska intet fattas" klart och tydligt med alla verserna.
– Om det är någonting jag ångrar, så är det att jag inte ägnade mig mera åt att söka upp just sådana människor som Hilma och låta dem berätta.
– Jag insåg det inte då, men jag har insett det sedan. Alla människor har någonting att berätta, bara dom har någon som lyssnar.
Marianne Westin