– En mix av det. Idrotten har haft väldigt stor inverkan på mitt liv och då speciellt lagidrotter. Ledare som Roger Rönnberg, nu i västra Frölunda, och ”Osten” Bergström lärde mig mycket. Jag har försökt ”betala tillbaka” genom att jobba med fotboll och ensamkommande barn, jag var lagledare i två och ett halvt år för ett lag med sådana som kom i den första flyktingvågen till Sverige.
– Ett lag, ett idrottslag, är bra för ensamkommande. De lär sig svenska, lär sig ta ansvar, hålla ordning, får kontakt med vuxna och med andra förebilder.
Omklädningsrumsvenska, är inte bara det ord som ”domarjävel” och så’nt?– Nej, det är det inte. I ett omklädningsrum lär man sig lyssna på andra och får förebilder.
– Det här är viktigt: De i laget, många av dem, fick en referens i mig när de sökte jobb. En del är kvar i Luleå än i dag och jobbar. De är runt 22 år idag.
Nu är det löpning, eller hur?– Ja, löpning är ett sätt att träna som inte tar så lång tid. Det tar i alla fall inte så långt tid med omklädning och sånt. Du kan börja springa så fort du tagit på dig löparskorna och behöver inte lägga 20 minuter på att få på dig hockeyutrustning.
– Jag springer till och från jobbet. När jag inte har politiska uppdrag jobbar jag som fritidsledare och då jobbar jag två, kanske tre, kvällar i veckan. Även om det kanske är 23 på kvällen, så springer jag från Hertsön eller Gammelstad in till stan. Man måste lägga in träningen på något smart sätt.
– Har vi politiska sammanträden i Arjeplog eller Arvidsjaur, så ...
Så springer du hem därifrån?– Nej (skratt), men jag ser till att springa en runda också där. Det är det jag gillar med löpträning, man kan utöva den så lätt.
– Man blir klar i huvudet av att röra på sig, träningen är ett bra komplement till politiken. Utan löpningen hade jag inte mäktat med politiken.
Men om jag frågar dig igen vem du är, är du tornedaling, norrbottning eller Luleåbo eller Hertsöbo? Du har ärftligt påbrå från Tornedalen.– Tornedalsanknytningen är stark. Där har man i mångt och mycket tillbringat somrarna när man var yngre.
– Mamma är från Rovakka i Övertorneå kommun och pappa är från Meltosjärvi, en by i finska Tornedalen, några mil öster om Övertorneå. Jag är andra generationens invandrare och det har påverkat mig rätt mycket. Jag har alltid ställt upp för integrationen och dem som kommit som nyanlända.
– Man känner igen sig. Farsan har fått kämpa, till exempel med språket när han kom till Sverige i vuxen ålder.
– Mamma och pappa pratar än i dag meänkieli sinsemellan.
Talar du meänkieli?– Nej. Det är synd. Jag vet egentligen inte varför vi, jag och min äldre bror, inte lärde oss det. Det kan ha varit för att vi inte skulle få sämre svenska som tvåspråkiga eller något sådant. Men när jag kommer till Tornedalen känner jag att jag är hemma. Människor är vänliga och gästfria, de bjuder gärna in till kaffe. Man är mån om sina grannar, det är öppna dörrar.
Du arbetar som arbetsledare på Hertsöns fritidsgård, samma jobb som din pappa Eino hade.– Det var han som inspirerade mig. Jag var med honom redan när Unga örnar administrerade gården, numera är det Luleå kommun. Jag har varit tre år på fritidsgården i Gammelstad, jag trivdes och älskade det. Men nu är jag tillbaka på Hertsön.
– Jag hade vikarierat tidigare och sedan jag var 19 år har jag varit arbetsledare. Många av mina förebilder i livet har varit ledare, ungdomsledare eller idrottsledare. Då känner man själv att man vill bli likadan och jag har alltid tyckt att det har varit kul att vara en viktig vuxen i ungas liv, för många unga behöver trygga vuxna som hjälper till med att sätta gränser, berömmer och sådant.
– I politiken fattas viktiga beslut, men som fritidsledare känner du dig också alltid viktig. Jag skulle vilja säga att jag är 70 procent fritidsledare och 30 procent politiker. Vissa dagar är det bara politik.
Du har en bra arbetsgivare för det, kommunen.– Det är lagstadgat att som kommunalanställd får du arbeta politiskt, man får ledigt för att arbeta med politiska uppdrag.
– Fritidsgården på Hertsön är en fantastisk integrationsplats. Mycket av det man pratar om som politiker i olika styrdokument, det realiseras, det levandegörs.
– Vi måste jobba mera med integration. Partierna tycker olika om det här, ska vi ta in flera, ska vi ta in färre? men vi måste i alla fall kunna enas om att ta hand om dem som redan är här.
Har du tagit någon i nackskinnet på fritidsgården någon gång?– Nog har man greppat tag i folk. Det är klart att man har fått göra det. Jag har haft hundratals och åter hundratals samtal med föräldrar, i de flesta fall positiva. Men ibland har jag också fått säga att ”det där beteendet, det accepterar vi aldrig, det måste vi ändra på. Det verkar som om hon (eller han) förstår det nu men jag behöver din hjälp för att vi ska kunna styra in det här i en bättre riktning.”
Men lyckas du alltid?– Nej, inte lyckas man alltid, inte. Men man har en stor effekt på ungarna genom deras liv, det känner jag.
– Föräldrarna har en jätteviktig roll, det är jag den första att säga i samtal med föräldrar. ”Vi är noga med det här, vi kommer att fortsätta engagera oss för ditt barn och vi förväntar oss att du också engagerar dig.”
– Det finns ingen som är viktigare för barnen än föräldrarna.
Är dina föräldrar din främsta inspirationskälla?– Ja, det kan man säga. Pappa har varit fritidsledare. Jag har i olika sammanhang ofta hängt med ”farsan”, till exempel inom idrotten.
– Mamma har gjort otroligt mycket. hon har alltid varit journalist och alltid pratat mycket om värderingar. Varje frukost har man läst tidningen och ofta läst hennes reportage. Mamma har ju skrivit mycket om jämställdhet och gjort porträtt av olika norrbottningar. Det kanske har format ett intresse för människor och för vårt län hos mig.
– Jag pratade med mamma när hon blev officiellt pensionär och frågade ”hur tycker du att Norrbotten har förändrats sedan du började jobba?” Hon sa: ”Det har blivit mer jämställt och det har blivit mer tolerans”.
Tycker du det?– Nja... Jag tror hon har rätt i det. Men jag tror att man behöver fortsätta att jobba med det här.
Du har en form av kärlek till Hertsön, det hör man på din röst. Men du bor inte på Hertsön?– Nej, jag flyttade från Hertsön till Malmudden när jag var 18,19 år och sedan några år är det centrala stan som gäller. Det är taktiskt ibland att bo i stan.
Har du märkt några reaktioner, hatbrev, elaka inlägg för ditt engagemang för integrationen?– Någon gång har man blivit attackerad av ... låt oss säga ”extrema” på Facebook, men jag har bara ”blockat” dem.
Du svarar inte ens?– Nej, jag har inte tid att lägga ner energi på det där. Extremhögern och Svenskarnas parti, till exempel. Jag klickade på någon profil någon gång och då var det Svenskarnas parti. Men integrationen leder till att vi får ett bättre Norrbotten och en bättre Sverige.
Men tror du allvarligt att de flesta inser att invandring är en tillgång? Låter inte snacket ”dom tar våra jobb, dom tar våra bostäder, dom tar emot social ersättning”?– Ja, visst är det många som tycker så. Jag har varit på Socialdemokraternas kongress och vi röstade igenom en stramare flyktingpolitik. Men en stramare flyktingpolitik är för mig en annan fråga. Det är som Stefan Löfvén säger, vi kan inte ha en markant annan flyktingpolitik än resten av Europa och det står jag fast vid.
Det har kommit nyheter om att det numera kommer ensamma tjejer till Sverige. Hur ser du på det? Det kanske inte är fotbollsträning som de behöver.– Det är bra, det är klart att vi ska ta hand om både killar och tjejer. Flickor som kommer har det inte lätt. Till exempel hederskulturen, det behöver vi jobba med. Flickorna behöver fritidsaktiviteter som de tycker är lämpliga, där de känner att de passar, där de kan utveckla sitt språk och färdigheter som vi gör i Sverige.
Integration och glesbygd, är det så du vill profilera dig?– Glesbygdsfrågor har alltid intresserat mig. Befolkningsutvecklingen i Norrbotten är inte den bästa och i Tornedalen och stora delar av inlandet är det ännu mer akut och det är någonting som kan skära i mig som politiker, som länspolitiker.
– I vissa kommuner är det illa ställt. Det gnager i mig och där måste vi göra någonting.
Men finns det någon lösning?– Ja, det är klart att det finns! Man kan bedriva en annan regionalpolitik. Norrbotten har förlorat 6 000 medborgare sedan millennieskiftet och 16 000 sedan 1995. 16 000 medborgare som hade kunnat betala skatt och jobbat och drivit vårt län framåt. Nu har vi en allt större andel åldrande befolkning som allt färre ska försörja. Det här är jätteakut! Den viktigaste frågan för vårt län.
– Till exempel på vilket sätt kan vi utveckla Luleå tekniska universitet. Vilka utbildningar erbjuds på universitetet? Är de lämpliga för kvinnor? Det utbud som finns på LTU påverkar. Vi måste fråga oss, är de här utbildningarna attraktiva för båda könen?
Men det kom en undersökning som visade att tjejernas andel av studenterna på LTU hade minskat.– Ja, det blir man inte glad över att höra.
Du kandiderar till riksdagen. Hur många S-föreningar är det som har nominerat dig till riksdagslistan?– Det är Hertsöns S-förening, Kommunals S-förening, Stadsvikens-Malmuddens S-förening och kanske ändå fler, jag vet inte. Det är några stycken och det känns enormt bra. Jag var dessutom den politiker som på kommun- och landstingsnivå i Sverige som hade flest personkryss i det senaste valet. Jag känner att jag har en stark demokratisk legitimitet när jag kandiderar, ett utmärkt folkets förtroende. Det är jag så himla stolt över.
Valberedningen har placerat dig på plats sju och S i Norrbotten har inte så många platser idag, vad händer nu?– Jag har skrivit ett personligt brev med CV och sagt att jag kandiderar. Till riksdagen och till någon viktig nämnd i Luleå kommun. Det är som två spår där.
Men vad händer när du nu blir sidsteppad av partiet igen och inte hamnar på valbar plats på riksdagslistan?– Då finns kanske det här med kommunpolitiken kvar i alla fall. Jag kommer att ha en bra kommunikation med kommunledningen, den har sagt att den vill vara med och tycka till om vilka som sitter på vilka poster. Då får man förhålla sig till det.
– Jag har haft ett urstarkt stöd när det gäller valen till kongressombud, till kongressen där man är med och formar den framtida politiken. Det känns som jag har starkt stöd från medborgarna och från partiets gräsrötter. Det ska räcka långt.
Hur kände du förra valet när du blev nerflyttad på icke valbar plats?– Det är klart att jag blev besviken.
Var det för att du var ung?– Jag vet inte riktigt. Men.... det kanske var för att jag var ung. Men jag kandiderade både till riksdagen och till regionfullmäktige och alltid när man gör listor till regionfullmäktige och riksdagen så handlar det om mycket regionpolitik mot olika länsdelar. Man bör helst ha varit med en stund. 2012 hade jag inte varit med så länge.
– Jag kände att man får bita ihop. Jag var lite besviken, men... man kavlar upp ärmarna och försöker åstadkomma något bättre. Jag har alltid varit sådan.
Vad har du för mål? Är det riksdagen eller en ministerpost?– Riksdagen är mitt mål nu. Det är solklart.
Men är det någon av de nuvarande riksdagsledamöterna för S som måste lämna för att du ska få din plats?– Jag hoppas och tror att socialdemokraterna kommer att göra ett bättre val och få fler riksdagsplatser. Vi har haft fler mandat i riksdagen och det måste vara målet 2018.
En helt annan fråga, det påstås att du har suttit och sovit i presidiet i regionparlamentet.– Njaoä, jag skulle väl säga att jag har nickat till, varit på väg att somna. Sovit, det är för mycket att säga.
– På sätt och vis är det väl ett friskhetstecken: Om man ska sitta och lyssna mycket så kanske det händer att man nickar till och huvudet är på väg neråt. Regionsammanträdena är väldigt många timmar. Man sitter och lyssnar och ska vara alert. Det är inte lätt att sitta och behålla fokus i fem, sex, sju timmar
– Jag kommer nog att ”nicka” på fler möten i mina dagar, det tror jag.
0920-26 29 72