Må alltså vara förlåtna alla som inte orkade skänka J.D. Salinger en tanke på nyårsdagen. Hans minne hålls ändå levande av hans enda roman, ”Räddaren i nöden”, som inte bara är ett litterärt verk med tidlös attraktion, sålt i mer än hundra miljoner exemplar.
Boken har även funnits med vid flera mord och mordförsök:
• Mark David Chapman bar med sig ett exemplar när han mördade John Lennon 1980. I boken hade han skrivit: ”This is my statement”, undertecknat Holden Caulfield, namnet på romanens huvudperson. Under rättegången läste Chapman också ur boken.
• John Hinckley Jr hade romanen liggande på sitt hotellrum efter att 1981 ha försökt skjuta ihjäl president Ronald Reagan.
• Robert John Bardo hade boken med då han dödade aktrisen Rebecca Schaeffer 1989.
Jerome David Salingers roman kom ut 1951 och blev direkt omdebatterad. Den utmanade med en svordomsrik, ungdomlig slang som Caulfield använder i sin monolog. Dessutom ansågs boken omoralisk med sina inslag av rökande, supande, besök hos prostituerade och drift med amerikanska kärnvärderingar.
I flera decennier var den en av de mest förbjudna böckerna i amerikanska bibliotek och skolor. Samtidigt användes den flitigt i undervisningen i USA och andra länder, som en tidlös och träffsäker skildring av tonårsrevolt och som kultbok för 50- och 60-talisterna.
Boken influerade också andra författare, till exempel Philip Roth och John Updike.
Romanen är starkt självbiografisk. Salinger var missanpassad som ung i New York, med svårigheter i skolan – precis som Holden Caulfield. Romanfiguren är vilse i tillvaron och på den privatskola varifrån han blir relegerad. Han tar sig hem till New York, där han några decemberdygn driver runt innan han möter föräldrarna och sin älskade syster Phoebe.
Som ung soldat blev Salinger även psykiskt påverkad av krigsupplevelserna i Europa.
”Kriget gjorde honom till en stor författare, men bröt samtidigt ner honom som människa”, har mångåriga vännen Jean Miller berättat.
Efter succén med ”Räddaren i nöden” drog sig Salinger undan, plågad av kändisskapet. Han presterade några novellsamlingar, men efter publiceringen av ”Hapworth 16, 1924” i The New Yorker 1965 gjorde han sig osynlig för världen.
Innan han gifte sig för tredje gången hade han ett kort förhållande med den 34 år yngre Joyce Maynard, som i sina memoarer ”At Home in the World” berättat om hur Salinger fortsatte sitt författande.
”Jag älskar att skriva och skriver regelbundet”, bekräftade han i en intervju 1980. ”Men jag skriver bara för mig själv. Det är mitt eget nöje. Och jag vill bli lämnad ifred för att göra det.”
I New York Times sa han på samma tema:
”Det är en fantastisk frid i att inte publicera sig. Att bli publicerad är en invasion i mitt privatliv. Jag är känd som en underlig, otillgänglig man, men allt jag gör är att försöka skydda mig själv och mitt arbete.”
Shane Salerno och David Shields hävdade så sent som 2013 att en del av Salingers efterlämnade material skulle publiceras mellan 2015 och 2020, men än har det inte skett.
Svensken Fredrik Colting använde pseudonymen John David California när han 2009 gav ut ”60 Years Later: Coming Through the Rye” i England. I den är Holden Caulfield 76 år och på rymmen från ett vårdhem.
Boken avfärdades som ”harmlöst nonsens”, men Salinger hann ändå få en domstol att totalförbjuda den i USA innan han avled i januari 2010.