För ett par månader sedan skrev jag en krönika på den här platsen som fick rubriken ”Sverige – snart världens räddaste land”. Den handlade om hur våra rädslor styr debatten mer än fakta och att våra politiker nu börjat tävla i att ”ta denna rädsla på allvar”.
En ond spiral som ser svår ut att stoppa.
Jag tänkte fortsätta att massera ämnet en smula.
Läget har ju knappast blivit bättre sedan dess. Trump har hetsat mot Sverige, vilket fått flera utländska journalister att resa hit för att rapportera om ”slagfältet”. Jag har läst ett par av dessa reportage och har inte riktigt kunnat bestämma mig om jag skulle skratta eller gråta.
Och här hemma har debatten rasat vidare. Högre och högre. Några samtal förs sällan längre. Vi sitter i varsin skyttegrav och kastar våra verbala handgranater mot varandra.
Där hjälper Facebooks styrmedel, algoritmerna, till. De ser till att ditt flöde fylls av precis sånt som Facebook vet att du gillar och gärna delar. På så sätt ökar bara polariseringen.
De som är rädda läser texter som förstärker deras rädslor. De som inte är rädda läser helt andra texter: som att Sverige nyligen utsågs till världens bästa land för kvinnor att leva i.
Jag kom faktiskt att tänka på kärnkraftsdebatten i Sverige.
Som tur var fanns inte internet då. Ho-ho, då hade det varit livat i holken, kan jag lova.
Även om jag bara var barn på den tiden är mina minnen väldigt tydliga. För kärnkraften var nämligen något som precis alla skulle ha en åsikt om. Frågan höll på att slita sönder Sverige och rädslan för undergång styrde debatten.
Det enda som kunde ta oss vidare som nation var en folkomröstning (som givetvis inte följdes sedan).
Vi hade till och med en folkomröstning i vår mellanstadieklass – vilken kan få spegla samhället i stort. Där fanns de högröstade motståndarna som ville rädda oss från undergång. Linje 3. Där fanns de pragmatiska Linje 2-anhängarna. Och så fanns det en ensam tjej i klassen som faktiskt var för kärnkraft. Linje 1.
När jag tänker efter var hon nog den enda i klassen som hade någon form av kunskap i ämnet, eftersom hennes pappa jobbade med energifrågor.
Själv hoppade jag på Linje 2. Palmes kompromiss. Att ”avveckla kärnkraften – men med förnuft”. Inte för att jag var så engagerad, jag ville nog mest vinna. Och förnuft lät ju bra.
Och det är väl det som vi knappt 40 år senare fortfarande håller på med, gissar jag. Avvecklar med förnuft…
Nyligen såg jag en notis flimra förbi i nyhetsflödet om att kärnkraften i Sverige förlängs.
En notis.
Kärnkraften har blivit en fullständig icke-fråga.
Skälet är att vi inte är ett dugg rädda längre. Visst, det finns de som jobbar med frågan, men känsloargumenten är borta och jag gissar att våra kärnkraftverk står där tills de inte behövs längre.
Jag har inga problem att förstå rädslan i Sverige i dag. Vi människor hatar förändring och ju fortare den går desto otäckare blir det. Vi blir tacksamma måltavlor.
Men en dag kommer rädslan sakta att avta. Vi kommer nämligen få en ökad erfarenhet – och erfarenhet är rädslans absolut värsta fiende.
Det mångkulturella blir med tiden en ickefråga. Det kanske tar 30 år till, kanske längre - men vi kommer dit. Vi säger hej till både Ali och Mohammed som om det vore vilken Anders som helst.
Förmodligen har vi då hittat något helt annat att vara livrädda för.