Inte någon nagelbitare till deckare

Lennart Oinas debut ”Mord i Mariefred” är inggen nagelbitare men stundtals rolig, tycker NSD:s recensent Ingemar Nilsson.

Lennart Oinas debut ”Mord i Mariefred” är inggen nagelbitare men stundtals rolig, tycker NSD:s recensent Ingemar Nilsson.

Foto: Visto Förlag

Luleå2019-08-13 06:00

Brott och ond bråd död är vanliga teman när någon vill ge ut sin första bok och när förhoppningen om att bli författare finns. Den numera pensionerande bodensaren Lennart Oinas sällar sig till den skaran med romanen ”Mord i Mariefred”. Än mer precis är romanens geografiska centrum förlagd till Lövsala Säteri, eller herrgård om man så vill, inte långt från det Mariefred som sommarens turistinvasion förvandlade ”från en slumrande pensionärsidyll till en småkriminell landsortshåla”, enligt 62-årige polisen Albert Ivar Billqvist, med smeknamnet ”Alibi”.

Till nämnda säteri kommer Sebastian Ek från Luleå, för att under några sommarveckor jobba som språklärare på ferieskolan. Ek är en ung och oerfaren student vars självbild är dimmig och inte sällan rör sig tankarna under bältet. I synnerhet när Camilla, som jobbar på ett fängelse i regionen, finns i hans närhet på säteriet. Ett ställe som sedan 2012 ägs av paret Winner, vars ambitioner med ferieskolan är att ge elever det ordinarie skola inte förmår; oklart vad.

Persongalleriet på säteriet/herrgården är lagom luddigt på ett ”Morden i Midsomer”-vis. Det vill säga att ett flertal personer har någon sorts koppling till varandra och de kan därför alla tänkas vara misstänkta den dag ett kassaskåp hittas uppskuret och länsat. Och senare, när brodern till säteriets ägare hittas död. Fast kanske att allt har en tråd bakåt i tiden, till dagen då katten Alex hittades död. Typ.

”Mördaren finns bland er här på gården” säger Billqvist till Sebastian, som då lovar att bli polisens öra och öga på platsen.

Brotts- och mordutredningen blir ingen nagelbitare, om jag ska uttrycka mig försiktigt. Ett tag trodde jag på ett Agatha Christie-grepp, men tyvärr blir det efter ett Heureka likt Arkimedes (”Jag har funnit det!”) av unga herr Ek som brotten i ”Mord i Mariefred” löses. Att hitta trovärdiga upplösningar i en deckare är dock Oinas långt ifrån ensam om att inte gå i land med.

Mord i Mariefred kan man läsa eller låta bli, även om jag stundom drog på munnen åt polisman Billqvist fixering kring kroppens biorytmer i stort och smått.

NY BOK

Lennart Oinas Mord i Mariefred Visto Förlag

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om