Hur får vi bättre sjukvård i Norrbotten? Jag satt med ett par vänner och pratade sjukdomar, som man gör när man passerat de femtio. Vi hade alla erfarenheter av sjukvården häruppe, och var eniga om en sak: när man väl får den är den bra. Men innan dess ... Långa kötider, inga besked och osäkerhet. Det känns som att det inte räcker med att vara sjuk. Man måste ha orken att tjata också. Ligga på, ringa gång på gång, kunna förklara och övertala. Då får man till sist sin behandling.
I läkarbristens Norrbotten är det extra synd om dem som inte har starka anhöriga, eller som redan hunnit bli dementa, som kanske är blyga av sig och inte vågar klaga tillräckligt mycket. En bekant sa till mig att när man går till akuten ska man kedja fast sig i inredningen tills de blir tvungna att hjälpa en.
Det är likadant inom Folktandvården. Att bli kallad till regelbundna kontroller kan man numera glömma. Det gäller att vänta tills plomben har lossnat eller tandhalsarna värker. Då får man gå till akutrummet och vänta. Barnen får gå först. Därefter de som har ont. Till sist är det min tur, jag får föredömlig hjälp av en gästtandläkare från södra Sverige, och på tjugo minuter är det borrat och klart.
Eller också kommer tandläkarna från Portugal eller Ryssland. Duktiga tjugoåringar som stannar häruppe tills de lärt sig svenska, sedan försvinner även de till bättre jobb söderöver.
Hur blev det så här? Många skyller på penningbrist, höj landstingsskatten, menar de, så löser vi det här. Men vårdpengarna slukas ju av dyra stafettläkare. Kanske är svaret ett annat?
Jag tänker tillbaka på min skoltid, flera av mina skolkamrater med höga betyg läste vidare och blev läkare eller tandläkare. Men dessa tornedalingar lämnade Norrbotten. De bor idag på olika håll i södra Sverige, har familj och karriär därnere.
När inte ens våra tornedalska läkare återvänder måste vi inse sanningen. De vill helt enkelt inte komma tillbaka. Man säger att glesbygdens största problem är brist på arbete. Men en läkare, tandläkare eller behörig lärare skulle omedelbart bli anställd häruppe. Många tornedalska läkare besöker oss under semestern och njuter av midnattssolen och Pajala marknad, men när det blir dags att börja jobba åker de söderut igen.
Våra skolkompisar som blev läkare och tandläkare har sitt fria val, och upplever antagligen att livet är bättre därnere. Arbetsuppgifterna är mer utmanande, karriärmöjligheterna likaså. Där finns golfbanor och fina friskolor för barnen medan vi häruppe har landets högsta kommunalskatt. Varför skulle de vilja flytta tillbaka till mörker och mygg och vårda sina gamla grannar från hembyn, dementa åttio-plussare med tröttsamt vanliga folksjukdomar som högt blodtryck, diabetes och dåliga leder?
Kanske för att kunna ge något tillbaka? För att få kunna hjälpa sitt eget folk. Inte så glamoröst, men kanske skulle det kännas fint därinne?
Ingvar Kamprad är smålänning, men testamenterade en förmögenhet till Norrlands utveckling. Tänk om våra utflyttade tornedalingar skulle tänka likadant.