Sara Forsström har återvänt till barndomsstaden Skellefteå efter nästan ett halvt liv på olika platser i Sverige och utomlands, en lång konstnärlig resa.
Konsten fick tidigt en stor plats i hennes liv.
– Jag var bra på att teckna, bra på att leka, och byggde upp min identitet mycket kring det, så det var naturligt för mig att fortsätta på den linjen.
Hon gick bildinriktningen på gymnasiet, men hoppade av efter en praktik på Stenebyskolan i Dals Långed.
– Jag blev ”hooked” på undervisningen där, och blev så otålig att jag började studera där istället. Det blev den första riktiga konstskolan för mig.
Därefter har hon bland annat gått på Gerlesborgsskolan och Nordiska konstskolan i Karleby, Finland. Hon började på Konstakademin Rietveld i Amsterdam, men hoppade av även där.
Två gånger kom hon in på Konstfack i Stockholm, men tackade nej.
– Första gången sökte jag till Ädellab, men kom på att jag inte ville hålla på med det. Andra gången kom jag in på Fri konst, men då ville jag till Grekland istället.
Hon kallar sig för ”lite av en skolavhoppare” – men konsten har hon hållit fast vid genom åren.
Materialet hämtar hon till stor del från naturen.
– Jag är egentligen inte så intresserad av naturen i sig, mer av platser och sinnesstämningar. Naturen har blivit vägen som jag går för att komma till de platserna. Framför allt är det naturen här uppe, taigan, vår skog, som känns angelägen.
Vad är det som lockar med den?
– Det är väl hemma, tänker jag, som är grejen. Det är ju den skogen som har varit nära, alltid. Det är tallarna, barren och sanden, den här tallhedsmarken.
I flera år har hon jobbat med barr och glitter i kombination, på olika sätt. Allt började med 1990-talsfilmen ”Boys don’t cry”, och en scen i en sjavig bar där det sjungs karaoke:
– Det är en speciell stämning i den filmen, lite oroväckande. Och så är det ett glitterdraperi bakom dem på scenen. Det var något som tog tag i mig, med det där glittret på den ganska mörka platsen. Jag fick en direkt association till en tallhedsskog. Det är något med glittret och skogen som jag försöker komma åt, vad det är som jag ser som en så tydlig koppling.
I mars förra året hjälpte hon vännen och kollegan Johan Unga som ställde ut i Galleri Y, och blev förtjust i lokalen.
– Den är jättefin, och passar så bra för mig också, för man ser tallarna utanför. Jag visar måleri och installation med bark, glitter, presenningar. Jag jobbar också med andra material som jag associerar med livet här uppe, när man bor på landsbygden och har naturen nära.