Läs mer: Blygsam start på laxsäsongen
Den över metern långa och nästan tjugo kilo tunga laxen ligger på land, uppfiskad. Laxen utmålas som en fiende, en motståndare, ”någon” som måste överlistas, besegras, och dras i land. Men laxen är ingen ”motståndare”. Det epitetet är antropocentriskt, det vill säga utgående från männi-skans perspektiv, och även antropomorfiskt, det vill säga att laxen har mänskliga egenskaper.
Det jag undrar över är vilka odds denna ”motståndare” har. Kan laxen skjuta från höften, slänga en krok i truten på människan på land, eller osäkra en handgranat. Nej. Laxen är på väg i sin urgamla led längs älven, upp till sin lekplats, i en av de ytterst få älvar som återstår efter Vattenfalls härjningar.
Laxen är ingen ”monsterlax”, utan en individ i sitt habitat. Människan på land har överläge, minst sagt. Det enda etiskt och moraliska försvarbara alternativet hade varit att släppa lös fisken.
Förr, när det kryllade av fisk i älvarna, och människan behövde mat på bordet, var det en annan sak. Men att måla ut fångsten av en mycket sällsynt företeelse i Kalix älv som en bragd och ett hjältedåd är oerhört fel.
Människan må stå utklädd i kamouflagekläder, med dito keps, vadarstövlar, den senaste utrustningen i fiskeväg, men kan inte låtsas som om man ”kämpar” med djuren på samma villkor. Prova fånga en motståndare som klipper av dig benet om du misslyckas. Då ser oddsen lite annorlunda ut.
Skäms ni som inte har respekt för djuren. Medierna bör också vara mer kritiska till hur man framställer dödandet av unika art-representanter, vare sig det gäller laxar eller älgar.