"Ingen människa är alltid lycklig"

Ulrica Vedin är diakon i Björkskatakyrkan i Luleå. I sitt arbete möter hon ofta människor som mår dåligt. Hon gör hembesök, leder samtalsgrupper och tar emot människor för enskilda samtal. I tio års tid har hon lett en må bra-cirkel för utbrända och långtidssjukskrivna.

Imorgon ska hon vara en av föreläsarna på anhörigdagen som arrangeras i landstingshuset – som en del i den så kallade psykiatriveckan.

– Det ska vara en styrke- och uppmuntransdag för dem som tar hand om sjuka anhöriga. Det kan vara en väldigt tuff uppgift samtidigt som det finns underbara stunder. Det gäller att ta fasta på det som är bra.

Hon slår fast att lycka inte handlar om befrielse från problem och bekymmer utan om andra saker.

– Det som kan lyfta behöver inte vara stort och bländande. Att kunna känna tillfredsställelse över små saker gör det mycket lättare att vara till freds med livet. Att se de vackra blommorna och löven efter vägen. Barn kan fascinerat följa myrornas gång hur länge som helst. Att få tillbaka barnets blick skulle göra oss oerhört gott.

Ulrica tror mycket på samtalets kraft, att få bli speglad i en annan människa. Hon slår fast att ingen människa är "hel" rakt igenom och att ingen heller är trasig helt igenom.

– Varje människa bär på skönhet. Vi kan hjälpa till att plocka fram den hos varandra. Många som har haft det svårt bär på en fantastiskt vacker snittyta och ger väldigt mycket. De har fått brottas och känner sig själva bättre än vi andra.

Hon konstaterar att den som lider av psykisk ohälsa kan leva ett gott och innehållsrikt liv.

– En del blir helt återställda men det finns också de för vilka det gör så ont att de knappt håller ihop ens fysiskt.

Ulrica ställer sig väldigt skeptisk till lyckoprofeter som talar om det rosenröda livet.

– Det finns ingen människa som alltid är lycklig. Det är med livet som med bilden, den måste ha mörka och ljusa fält för att bli en bild. Den som mår dåligt kan lätt tro att alla andra är lyckliga men det är inte alls säkert att den leende familjen på picknick i parken är lycklig.

Hon önskar att människor skulle sluta försöka leva upp till alla måsten.

– Det skulle göra livet mycket lättare.

Till den som har det jobbigt har Ulrica också några mer praktiska tips:

* Ha som rutin att gå ut varje dag, gå om inte annat runt huset och stanna upp och reflektera. Det hjälper till att hålla tankarna klara.

* Kom i håg att äta annat än smörgåsar och bullar. Det är viktigt att få i sig rätt näring.

* Kom i håg vikten av vänskap och försök se det som trots allt är gott. Tänk "vad har jag att vara tacksam för idag?".

Ulrica blev fascinerad över den finska författaren Märta Tikkanens berättelse om sitt förhållande till den alkoholiserade maken i ett tv-program nyligen. Där fanns den stora vreden över allt som han ställde till med men också stor kärlek.

– Det är viktigt att försöka hålla kvar känslorna och kärleken till den andra.

Hon tycker att det är oroväckande att fler och fler unga mår dåligt och tar upp nackdelarna med de sociala medierna.

– Människor tittar ner i sina mobiler istället för att möta varandras blickar. Vi är inte gjorda för det. Det skapar tomhet. Att tempot i samhället skruvas upp hela tiden är förstås inte heller bra.

Utifrån sin kristna tro anser hon att vi har tappat vårt referenssystem, den andliga och religiösa förståelsen av att vi är viktiga.

–  Det ligger en stor trygghet i tron att alla människor är skapade av Gud och har en plats att fylla i världen. Nu blir samhället mer och mer individualistiskt. Var och en får själv kämpa för det som hon behöver. Yrkeslivet har blivit väldigt pressat och många arbetar långt hemifrån.

Hon ser en fälla i självförverkligandet.

– Det är ifall det sker till priset av de relationer man har omkring sig. Det kan slå tillbaka mot en.

Hon jämför med det gamla samhället där många jobbade på sin egen gård och där många generationer var samlade.

– Där fanns farfar och farmor, morfar och mormor nära. Det var ett väldigt betydelsefullt nätverk.

Ulrica önskar att vi skulle hitta fler forum där vi kan träffas och vara till stöd för varandra.

–  Det finns en stor ensamhet i samhället. Jag önskar att vi inte skulle vara så rädda om vår egen fina fasad att vi inte törs släppa människor nära. Folk bor fysiskt nära utan att prata med varandra. Det är tragiskt att det kan vara så.

Det finns å andra sidan också många goda krafter.

– I idrottsföreningar, i pensionärsföreningar, inom kyrkan och inom många andra verksamheter görs det mycket gott. För dem som vårdar sina anhöriga finns anhörigcentrum. Det är mycket viktigt, säger Ulrica.