Ett romanbygge kan bli en enkel friggebod eller en pampig katedral. Katja Kettu nöjer sig inte med ett litet monteringsfärdigt hus. Hon bygger stort och med så många rum så läsaren ibland går vilse. Det gäller att orientera sig och finna rätta ingångarna och utgångarna. Väl ute och romanen igenslagen är det sedan bara att vända sig om och beundra romanbygget.
Nog med bildspråk. Konkret handlar hennes ”Nattfjärilen” om den 15-åriga Irga från Petsamo i finska Lappland. Hon är gravid och flyr sin far, den vite generalen, för att förenas med sin kärlek på andra sidan gränsen i Stalins Sovjetunionen. ”Bindningarna av vridna björkris gnisslar vid varje spark och stavarnas ringar klagar”, beskriver Kettu flykten undan pappans förföljande gränssoldater.
Nu väntar inget paradis i arbetarnas diktatur, inte ens hennes kärlek Vargtand. Han är agitatorn som stoppar in handen under kjolen på henne redan innan hon ens konfirmerats, ”kittlade mig så jag blev en fullfjädrad kvinna”. Sedan gjorde han henne med barn i stolpboden och står för det stora sveket sedan han förmått henne lämna ”fascist-Finland”.
Irga betraktas som en spion och döms till ett långt fängelsestraff. Det betyder arbetsläger någonstans långt borta, i Vorkuta. Katja Kettu ger en målande skildring av livet i ett sovjetiskt arbetsläger, om vardagen, svält till döds och godtyckliga avrättningar. Och så arbetet i gruvorna dit också den unga, gravida Irga förvisas. Hon är nära att möta döden i ett av många ras i de mörka och smala gruvgångarna.
Men Irga överlever och räddas till ett fortsatt liv av läkaren Olga. Hon är lesbisk och tar unga Irga till sängkamrat. Det är priset för ett arbete i sjukhuset och en möjlighet att överleva. Hon föder sitt barn som omhändertas och skickas bort, enligt gängse lägerordning.
Parallellt med den inträngande skildringen av livet i arbetslägret, flyttar Katja Kettu oss emellanåt till året 2015 och en annan kvinna, också en finländska. Denna unga kvinna söker svaret på varför hennes far långt senare dog i en byskola i Mari el Lavra på ett helt annat håll i det land som nu heter Ryssland.
Boken pendlar kapitelvis mellan Stalins arbetsläger och 2010-talets Putins Ryssland. Till en början lite förvirrande, men snart finner vi att det finns ett samband mellan de två kvinnorna, 1937 års Irga och 2015 års Erna.
Det är stor litteratur Katja Kettu skapat med denna berättelse. Den har 80 års spännvidd och hon låter läsaren pendla mellan förtryckets Stalin-regim och vad som blev av glasnost i en liten ort i Putins postsovjetiska tid. Det stora är att hon bjuder på närvarokänsla i båda epokerna. Personskildringen är så rik att människorna känns verkliga. Miljöskildringen är sparsam, bara det nödvändigaste, och det är bra. Dessutom bjuder Katja Kettu på en mystik som lockar läsaren.
Sedan är det roligt att läsa om dessa unga kvinnors sexualitet. De tar för sig i 1930-talets arbetsläger och 2015 års ryska by. En finsk recensent kallar det ”rå sexualitet”. Intrycket är snarare att hon låter kvinnorna ta över den traditionellt manliga rollen i det sexuella spelet. De gör Katja Kettu rätt i.