Jag har en tydlig bild av Eva Dahlgren. Eller egentligen hennes frisyr. Jag var 12 år och jag hade skivan En blekt blondins hjärta. Lev så var min favorit. Men mest minns jag frisyren. Min storasyster brukade lägga håret på rullar, för att liksom få till de där bakåtvågorna.
Några år senare minns jag henne som den första kvinnliga homosexuella förebilden. Eva och hennes fru Efva var som Jonas och Mark. De var liksom de enda som fanns. Ja, innan Fucking Åmål då.
När jag läser om Eva nu är det något helt annat som fascinerar; hon verkar så cool. Så nöjd. Och tydligen så lycklig.
Appropå Ingen är som jag - är du unik?
- Vare sig jag vill eller inte så är det ju så att det bara finns en Eva Dahlgren. Så på det sättet är jag unik. Precis som björken utanför ditt fönster är unik. Eller tussilagon vid vägrenen, eller grannens bulldog. Men anledningen till att jag kallar min föreställning Ingen är som jag har att göra med att jag läste en artikel att vi är gjorda av 90 procent gener och 10 procent påverkan. Detta fick mig att fundera över hur det kommer sig att jag blev just den jag blev. Jag började titta tillbaka på min släkt och förstod att det måste vara en del tur inblandad också, haha.
Varför tror du att många människor har ett sånt behov av att känna sig unika eller kanske udda, sticka ut?
- Anfall är bästa försvar kanske. Jag tror att människor egentligen inte har så stort behov av att känna sig unika, däremot har alla ett behov att känna sig sedda och alla har ett enormt behov att försöka passa in i ett sammanhang. Att känna gemenskap. Det behovet är nog betydligt större än behovet av att känna sig unik. Men jag tror också att människor i dag är så snabba och har ett så stort kontaktnät att många känner att om jag inte lösgör mig lite från massan så kommer jag att försvinna. Då är det lätt att ta till de grova penslarna och på så sätt göra sig sedd med EN del av sin personlighet. För vissa kan det ju bli destruktivt men för andra kanske det bara betyder att man har en lite udda frisyr.
I många intervjuer har du sagt att du är väldigt hårt jobbande - har du alltid varit det?
- Allt är ju relativt. Om jag jämför mig med en sjuksköterska eller någon som jobbar i hemvården så kan jag inte säga att jag är hårt jobbande. Men jag arbetar ofta. Nästan jämt. Det är något som ingår när man är frilansare. Jag är dock duktig på att ta vara på de lugna stunderna och njuta av dem.
Var kommer det ifrån tror du?
- Jag är uppfostrad i andan av först arbeta sedan njuta. Det har varit väldigt bra för mig då det är svårt att lära sig att vara en disciplinerad konstnär. Det är ju så lätt att skjuta upp saker till morgondagen. Och särskilt när man är sin egen chef. Men de är ju en så mycket härligare känsla att gå och lägga sig när man vet att man gjort det man föresatt sig att göra. För att inte tala om hur gott ett glas vin blir, haha. Så allting handlar i grunden om att må så fint som möjligt
Ja, i lika många intervjuer har du sagt att du anser dig vara väldigt lycklig. Ligger det hårt jobb bakom lyckan också?
- Skulle nog inte kalla det hårt jobb. Däremot medvetenhet. Det gäller att vara medveten om vad som gör just mig lycklig. Och vad som inte gör mig lycklig. Och sedan försöka leva efter den insikten.
Hur blir man lycklig?
- Man försöker välja sådant som inte gör en olycklig. Ofta har man ett val. Ibland är livet svart och hårt och orättvist och man drabbas av sorger som det inte finns någon som helst mening med. Det kan man ju inte göra någonting åt. Men det andra, det man kan påverka, det är det bra att vara medveten om och välja att vända blicken åt det ljusa.
Du har sagt att lycka för dig är att vara behövd och känna att du är till nytta för andra människor - hur är du till nytta för andra människor?
- Jag är behövd av min familj. Min familj som är stor och inte blodsrelaterad utan värmerelaterad.
Jag kan tycka att du är jätteviktig som tidig, kvinnlig, homosexuell förebild, tillsammans med din fru. Ser du dig som en förebild på det sättet?
- Jag vet att Efva och jag har gjort skillnad för människor. Det är ju härligt att en sådan privat sak som vårt, på den tiden partnerskap, också kunde ge kraft till andra att leva som de önskade leva. Men jag har svårt att se mig själv som en förebild av den anledningen.
Mitt första minne av dig var din frisyr. Min syster lade håret på rullar för att få till det - hur fixar du håret egentligen?
- Jag hade också papiljotter en gång i tiden och till dem en bärbar hårtork. Den höll dock på att ta livet av mig när jag under en turné hamnade i en hagelskur med hårtorken påslagen. Det hade varit ett fasansfullt sätt att bli ihågkommen på, som popstjärnan som dog i sin egen hårtork, så jag slutade med det och övergick till locktång. Med den kan man bli fin utan livet som insats.