Ines Borgs år som sjuksköterska har gjort henne rik på erfarenheter, men också ödmjuk inför alla människors lika värde. "Jag är ganska lugn av mig och hetsar inte upp mig för bagateller", säger hon.
Året är 1960 när Ines Borg från Nattavaara börjar studera till sjuksköterska. Det som lockade henne till yrket tror hon själv grundar sig i en egen upplevelse hon fick från sjukvården som sexåring.
– Jag låg inne på sjukhus, jag hade ett blåsljud på hjärtat. Jag blev så fascinerad av sjukvården och trivdes jättebra. Jag tror det någonstans är grunden till allt, säger hon.
Som 20-åring sökte hon till fyra skolor och blev antagen i Boden och Gävle.
– Jag tänkte: inte vill jag gå i Boden, jag vill åka längre bort. Och vi var många från Norrbotten.
Minnena från åren som sjuksköterska är många.
Sagt och gjort Ines Borg flyttade och började läsa vid sjuksköterskeskolan i Gävle. Utbildningen beskriver hon som bra, men det var samtidigt väldigt strängt.
– Vi fick lära oss jättemycket men det var en tillvaro som var helt annorlunda på den tiden. Vi skulle ha täta skor, jag minns att jag fick nageltrång första året. Och då var man tvungen att få tillstånd från kirurgläkaren för att få ha öppna skor.
Ines Borg när hon tog examen från sjuksköterskeutbildningen 1963. Fem år senare utbildade hon sig vidare till barnsjuksköterska.
Hatten fick inte sitta snett och klädseln var viktig.
– Rektorn sa ofta: Möter ni mig på stan och jag inte svarar när ni hälsar, så beror det på att ni har långbyxor på er. Hon var en riktig gammal "röda korset-syster".
Under utbildningen fick Ines göra praktik, bland annat vid psykiatrin i Uppsala och vid ett sanatorium i Bollnäs.
– Det var som en frid att få åka på ett annat ställe. Då levde vi loppan förstås, men vi var ju tvungna att sköta oss.
Tidigt visste Ines att hon ville arbeta med barn och efter examen fick hon en tjänst som sjuksköterska på barnavdelningen i Gällivare.
Från tiden på Gällivare sjukhus. "Det var jättekul och jag trivdes att jobba med barn", säger Ines Borg.
Under sin tid på Gällivare sjukhus fann hon kärleken i en läkare från Göteborg, och paret flyttade dit. Där fick Ines först en tjänst på barnpsykitrin och senare på barnkirurgin.
I en annan del av världen pågick Vietnamkriget, något paret pratade mycket om och båda hade ett sug efter att åka ut i världen för att hjälpa till.
– Vi trodde att vi skulle rädda världen och ville ut.
Hennes kille åkte till kriget i Biafra och en tid senare fick Ines erbjudande att åka till Jemen för att delta i ett nutritionsprojekt. Där arbetade hon på Rädda Barnens barnsjukhus.
På sjukhuset arbetade Ines med den förebyggande vården och en händelse hon minns extra starkt är när hon räddade ett barn som bara vägde 1,3 kilo.
– Det var en pappa som satt i väntrummet och när vi frågade vad han ville sa han att han hade tvillingar, men att den ena dött och att den andra var hemma, men mamman hade slutat amma.
Ines och en personal till från sjukhuset åkte hem till familjen, där misstänkte Ines att mamman gått in i en förlossningsdepression. Hon såg till så att kvinnan fick medicin och besökte därefter familjen varje dag.
– Det roliga var när hennes ögon började leva och hon fick igång amningen, det var otroligt att se den utvecklingen. Det är det mest fantastiska jag varit med om.
En sak Ines tar med sig från sin tid i Jemen är respekten för alla människors lika värde, berättar hon.
– Jag gör ingen skillnad, alla har sitt värde.
Ines på sjukhuset i Jemen. "Jag tror det har präglat mig jättemycket", säger hon om tiden i Jemen.
Efter två år lämnade Ines Jemen. Pojkvännen och hon hade vid det här laget gått skilda vägar, men hon hade träffat en man från Tyskland. De sammanstrålade en kort period i Paris och när Ines kom tillbaka till Norrbotten upptäckte hon att hon var gravid.
– Det var jättesvårt att få tag på p-piller i Jemen. Jag fick ta omvägar via Sverige för att få tag på det. De tog slut och jag hade inga planer på att träffa någon man.
Hon bosatte sig i Junosuando där hon jobbade som distriktssköterska och sonen Daniel kom till världen.
– Jag har levt ensam med honom.
När det dök upp en ledig tjänst som skolsköterska på Stadsöskolan i Luleå flyttade hon dit. Där arbetade hon i 22 år tills hon fick en tjänst som skolsköterska på gymnasiet.
– Det var som en ny värld att komma till gymnasiet, deras frågor och allting. Och jag är nog en ganska öppen människa.
Ines Borg jobbade under många år som skolsköterska i Luleå, något som givit henne mycket. "Jag har trivts bra, och att jobba med ungdomar har lärt mig jättemycket", säger Ines.
Ines Borg har alltid brunnit för att hjälpa andra. Utöver sitt jobb som sjuksköterska har hon även verkat som god man.
När hon inte hade ett inbokat besök lämnade hon alltid dörren på glänt.
– De frågade om de inte skulle stänga dörren, men jag sa nej: "Jag svarar om ni vill fråga om någonting, men jag tänker inte lägga mig i." Och de hade mycket frågor om sex och allt möjligt, så jag tycker jag lärde mig otroligt mycket.
Ines när hon undersöker en elev på Stadsöskolan i Gammelstad, där hon började arbeta 1971.
När åldern för pension närmade sig var Ines plan först att börja arbeta i Norge och hon sökte norsk legitimation. Men istället tog hon en tjänst vid Stadsvikens hälsocentral där hon de senaste åren arbetat som rådgivande sjuksköterska på 1177.
– Jag har trivts och inte känt mig gammal. Många har sagt att: "Jag blir lugn när jag hör din röst, jag hör att du är lite äldre". Jag har svarat: Ja, jag är lite äldre. Men jag har aldrig sagt hur gammal jag är, säger Ines och ler.
I september 2024 jobbade Ines sin sista dag efter över 60 år som sjuksköterska, men hennes kall har inte svalnat.
Kriget i Gaza har väckt många känslor hos henne, berättar hon.
– Det är just det här med alla barnen. Hade jag varit yngre hade jag åkt, absolut, ingen tvekan.
Sedan hon gick i pension har tankarna funnits att hitta andra forum där hon kan fortsätta hjälpa andra. Dels har hon funderat på att starta en samtalsgrupp för äldre, men också att bli medläsare via Röda Korset.
– Jag känner att jag skulle vilja göra någon nytta.
Vad är ditt råd till dagens sjuksköterskor?
– Acceptera alla människor, det är jätteviktigt. Det fick jag med mig från Jemen, säger Ines Borg.