I veckan kunde vi läsa om den man som hotat att skjuta grannens katt. Han hade blivit så less på att katten tog hans fåglar (”hans” fåglar?) att han nu kände sig nödd och tvungen att ta saken – eller snarare sin kolsyrepistol – i egna händer och göra processen kort med den fjäderfäförälskade mördarmaskinen. Han dömdes i Haparanda tingsrätt för olaga hot, fick villkorligt och 10 000 kronor i skadestånd. Domen överklagades, men hovrätten fastslog den och det är tydligt att varken tingsrätt eller hovrätt kände med mannen.
Jag, å andra sidan, har ett öppnare sinne och större empati för mannen. Förvisso har jag aldrig känt en övermäktig lust att skjuta grannarnas djur – det fanns en tupp som började gala klockan fyra varje morgon under ett sommarlov i nian, den låg skrynkligt till – men det finns en jycke som jag stör mig något fruktansvärt på.
Min egen.
Om du vill veta hur en människa är som hundägare behöver du inte titta längre än till hunden. Min hund är värdelös – mer än så behöver ni inte veta om mig. Men hon är värdelös på ett väldigt speciellt sätt.
Det började redan när hon var väldigt, väldigt liten. Jag har fått lära mig att de första skogspromenaderna ska ske under väldigt glada och uppmuntrande former, att reglerna ska vara få och att ju längre valpen vågar bege sig ifrån dig desto bättre är det. Jag begav mig följaktligen ut med en åttaveckors bretonvalp i skogarna på Hertsölandet, såg henne försvinna in i ett blåbärsris och sen var hon puts väck. Pulsen ökade, kallsvetten bröt fram i tinningarna, det finns ju både räv och havsörn i krokarna, men efter en kvart-tjugo minuter hittade jag henne i full färd med att jaga trollsländor längs en bäck.
Så där fortsatte det.
”Göm dig så att hon blir rädd att hon tappat bort dig”, sa de. Jag gömde mig och låg så länge under en gran att jag somnade. När jag vaknade efter en halvtimme var hunden försvunnen.
”Be någon hon inte känner att skrämma henne”, sa de. Brorsan flög upp från Malmö och ställde upp, komplett med grytlock och björnvrål i höstmörkret, men om hunden över huvud taget blev ängslig visade hon det bara genom att dra iväg åt ett annat håll.
Den första höstjakten var en upplevelse. Efter att ha varit försvunnen i tre timmar – var tjugonde minut kom hon tillbaka och dansade runt oss ett tag innan hon drog iväg igen – upptäckte vi henne på en fjälltopp några kilometer bort. Man såg att något rörde sig där uppe i stenskravlet, att ett brunvitt bylte kastade sig runt, runt – medan riporna exploderade kring henne. Hon var väldigt glad, det syntes även på det avståndet. Husse? Inte fullt så nöjd.
Men plötsligt händer det. En vän hade en hund som skottränats för hårt, för tidigt, och blivit så rädd för smällar att hon gömde sig i garderoben när husse plockade fram bössan och ropade på henne. När de gick ut i skogen utan gevär var hon världens gladaste jycke. Hon sökte, stod och apporterade till perfektion – men så fort hagelpåken hamnade på axeln krympte hon ihop till en våt fläck. Hon fick ändå följa med på höstjakten, mest för att hon gillade att vara ute, och medan vi jagade med andra hundar låg hon i tältet och tryckte. Det här mönstret upprepade sig under fyra-fem års tid tills hon en morgon kom och satte sig vid husses ben när han skulle upp på fjället. Hon fick följa med, jagade hela dagen som om Hiawathas ande besatt henne – och reagerade inte ens på skotten.
Mitt enda hopp just nu är att det bara är ett och ett halvt år tills Iris fyller sex.