I stället för att fastna hittade hon en ny väg

Det är en av sommarens allra vackraste dagar och jag ska plocka upp min yngste son på Gültzauudden där han solat och badat med kompisar. Jag kommer lite tidigare än vad vi har överenskommit och sätter mig på en bänk på området för att vänta. Då kommer Elise Eriksson förbi och vi sitter där på bänken och pratar om ditt och datt. Så berättar hon att hon håller på att utbilda sig till röntgensjuksköterska. Hon säger ingenting om bakgrunden till att hon gör det, bara att hon som varit kantor i alla år håller på att erövra ett nytt yrke. Så spännande, så modigt och ambitiöst tänker jag.

När jag sedan är tillbaka på jobbet så poppar Elise upp i mitt minne och jobbytet vid 52 års ålder framstår som ett klockrent Mitt i livet-ämne. Jag ringer henne och efter viss eftertanke så svarar hon att hon kan vara med i ett reportage om jag tror att det kan inspirera någon annan att våga göra något åt en mindre bra arbetssituation. Så blir dagens Mitt i livet till.

Några dagar efter att vi har träffat Elise Eriksson i hennes hem på Örnäset ringer hon och vill komplettera några delar i sin berättelse. Det gäller bland annat bakgrunden till att hon vill lämna kantorsjobbet i Örnäsets församling.
- Jag känner stor sorg över att inte kunna fortsätta, säger hon.

Hon påpekar att Örnäsets församling knappast utgör en värre arbetsmiljö än andra församlingar utan att hela Svenska kyrkan är i kris. Samtidigt berättar hon om svåra stresskador som hon ådragit sig under stridigheter i kyrkan och "stormen" som hon drogs in i - bland annat tre månaders minnesbortfall, allmänt försämrat minne och att hon "tappade språket".
- Jag fick svårt att hitta ord och jag stavade sämre än när jag var sju år, skrev "takk" i stället för "tack"... säger hon.

Man skulle kunna tro att universitetsstudier vore omöjliga i ett sådant läge. Men Elise berättar att det har gått bättre och bättre att studera. Hon tycker att vuxenstudier är bra hjärngymnastik men att lärandet går saktare än när man är ung.
- Nu behöver jag ha ett sammanhang att sätta in kunskaperna i. Det var inte nödvändigt förr, säger hon.
Efter Elise Erikssons telefonsamtal blir jag sittande och reflekterar. Hon drabbades hårt av det som hände på hennes arbetsplats - som hon inte vill gå närmare in på - men hon fastnade till all lycka inte i det negativa. I stället sökte hon efter en ny väg att ta in på. Hon hittade den och har redan gått en bra bit. Sträckan har varit positiv och spännande om än mödosam. Nya sträckor väntar. Kanske går hon i mål i Indien!