Lärares och elevers arbetsmiljö i skolan har fått många larmsignaler på senare år. Än kommer det en rapport från lärarens sida, än en rapport från den utsatta eleven. Att skolan har många problem att ta itu med är odiskutabelt.
Vad vill du bli när du blir stor? Mitt svar var: lärare. Man kan undra varför. Inte var det för att jag ville utdela slag med pekpinnen när någon inte kunde räkna upp järnmalmsgruvorna bortom Ural. Inte var det heller för att jag sympatiserade med den Caligula-liknande (”Hets” med Stig Järrel), pedagogik som innebar att den som kunde räkna ut molekylvikten i en kökkenmödding av grundämnen, stående vid svarta tavlan, fick beröm. Var kunskapen till att göra denna matematiska bedrift skulle komma ifrån, så inte var det läraren. Han stod där med ett hånleende på läpparna. Den som inte bemästrade reguladetrin fick sätta sig och skämmas. Men lät oss ändå elda på i retortrarna dessemellan. Pedagogikens underförstådda ledord var skammen: fattar du inte, är du dum och ska skämmas. Och man skämdes.
Någon annan lärare spred skräck bland eleverna med sina förhör i matematik, ackompanjerade av pekpinnen. Andra smög med händerna innanför byxlinningen, och gav höga betyg åt tjejer som bar kort-kort.
Så fanns där också änglarna, till exempel Mimmi, Ingvor, Christina, Margit, Claes, Siv, Anders, Elly, och ingen nämnd och ingen glömd. Ni har gjort er insats, och förtjänar er guldmedalj. Ni och era likar gjorde det roligt att vara i skolan, och bortsåg helt från om eleven hade dåliga kläder eller noll skidutrustning att prestera vid friluftsdagar. Ni gjorde det roligt att lära sig, spred en kulturkunskap som satte spår för livet, på olika fält av kursplanen.
Nu ska ingen tro att skolan i nutid rensat ut bland rötäggen. Fortfarande smyger idrottslärare runt och ”kollar” om ”alla” duschat. Fortfarande finns det moraltanter bland lärare, som med sitt klasstänkande utesluter mindre bemedlade från gemenskapen. Även när mina barn var små fanns det lärare som brukade pekpinnen som pedagogiskt instrument, och även den fysiska tillrättavisningen.
Och fortfarande är skolans arbetsmiljö en djungel där Darwins teorier, om än förenklade, kan tillämpas. Den starkaste tar kommandot. När jag gick i skolan var det lärare och rektor som hade ett oinskränkt fysiskt rum att härska i, klassrummet. Idag utmanar eleverna makten, på gott och ont. Man kan undra hur många som går i skolan i dag som själva vill bli lärare. Så mycket har förändrats. Men pekpinnepedagogiken vill jag inte ha tillbaka.