En krönika bland kultursidor, publicerad under den sextonde veckan av det tjugohundraartonde året, borde kanske handla om turerna kring Svenska Akademien, men från Norrbotten är det långt till Stockholm och de borgerliga institutionerna. Både geografiskt och kulturellt. Så istället skall den handla om plats och identitet.
För många år sedan hälsade jag på en vän i Göteborg. Trodde jag. Hon hade sagt att hon bodde där, men efter dryga timmen på bussen steg vi av i Älvängen. Inte nog med att det var en annan stad, den ligger därtill i en annan kommun. Visserligen bara tre mil nordost om Göteborg, men en kommungräns kan ändå vara skiljelinjen mellan två ganska olika sätt att organisera samhället.
Ingen skugga skall falla över henne, hon var bara pragmatiskt inställd till saken och berättade att det sällan var någon som kände till Älvängen, så därför brukade hon svara Göteborg på frågan om var hon bodde. Jag anar att hon är långt ifrån den enda som resonerar så. Det tycks som att mindre samhällen kring större orter förlorar i betydelse så pass att de slutligen förlorar sin plats på kartan. Flera av dessa sovstäder existerar allt mer som ett ”i förhållande till” snarare än till följd av det egna värdet. Så pass att människor vänjer sig vid att säga att de bor någon annanstans. Fast de inte gör det.
Men vad händer med sådana samhällen, när de allt oftare lanseras som ”bara tjugo minuter från Göteborg”? Vem skall komma att organisera kulturlivet där, sitta i kommunfullmäktige, träna flicklaget eller starta studiecirklar? I bästa fall finns där underlag för att hålla kvar verksamheter som vård, skola och omsorg, medan marknaden, som kräver närvarande konsumenter, lämnat för centralare lägen bra många år tidigare. Och vad händer med känslan för hemorten när människor befinner sig någon annanstans merparten av sin vakna tid: på jobbet, teatern, restaurangen, hockeymatchen eller ridshowen?
Jag är övertygad om att det förändrar oss som männi-skor, att intresset för det platsspecifika minskar, att kulturen blir allt mer homogen och att centralorterna sätter tonen för hur människorna förväntas leva sina liv. Finns samma fenomen i Norrbotten? Nej, jag kan inte se det. Min gamla hemby Hakkas existerar till exempel inte i förhållande till Gällivare. Där finns fortfarande oberoendet kvar. Och med det följer handlingskraften, gemenskapen och rätten till en egen identitet. För ingen Hakkasbo skulle väl få för sig att svara Gällivare på frågan om var den bor?