Samtliga åsikter ovan är hämtade från kommentarsfälten kopplade till artiklar om Luleå Pride på NSD:s webb. Jag upplever det här som väldigt vanliga ståndpunkter. Vare sig man är uttalad homofob eller upplever sig som väldigt ja... tolerant.
Tillhör man dock normen (i det här fallet heterosexuella cispersoner), tror jag man många gånger kan ha väldigt svårt att förstå det här. Behovet av att bli sedd. Bli accepterad. Känna gemenskap. Och få vara sann mot sig själv.
När jag var 20 vaknade jag en dag och ville spela basket. Eller det var väl inte pang boom så där men jag slöt i alla fall upp med ett lag. När jag kommer in i hallen möts jag av de finaste gröna ögon jag sett. Och det är som på film. Folk studsar bollar i slow motion, allt är lite suddigt i kanterna och jag är tillfälligt döv.
Där hade startskottet på en rätt jobbig resa kunnat avlossas. Och på många sätt var det väl knepigt. Men jag var aldrig rädd och jag kände mig aldrig konstig. Vilket jag är övertygad om berodde på två saker: Min syster och en film.
När jag var 12 flyttade min syrra tillika min stora förebild till Stockholm. Hon skulle gå dansskola och upptäcka det där som fanns bortom vägen från Hertsön till Dansmagasinet. Jag hatade det men så här i efterhand är jag jäkligt glad. Hon tog nämligen med en bit av världen hem - till mig. Jag minns speciellt en sommar då hela Balettakademiklassen åt grillat på vår baksida. Där fanns människor som bara var. Killar som gillade killar. Tjejer som vägrade ta skit. Någon sa till och med bög och skrattade. Alltså ett kärleksskratt och inget hånflin.
Några år senare stod jag nere i ett mörkt och ruffigt Kolingsborg. Mitt hjärta pickade som en svältfödd kyckling och jag skulle snart avverka mitt första gayklubbsbesök - på dåvarande Bitch girl club. Jag ville faktiskt vända i dörren men där inne var det som att en helt ny värld öppnades.
Oktober 1998 var det dags igen. Jag hade funderat en del och när Lukas Moodyssons Fucking Åmål fyllde en salong på Sandrews var jag där. Det låter kanske lite fejk men efter den där filmen fattade jag galoppen: Är det så här det också kan vara?
Men herre gud - de har ju vunnit alla slag som går att vinna: Partnerskap/kyrklig vigsel, adoption/insemination, diskrimineringslagar. Varför fortsätta vifta med de där flaggorna?
Kanske är det så att alla måste hitta och se sin egen Fucking Åmål? Men jag skulle nog också vilja gå så långt att påstå att det aldrig räcker. Inte så länge det där andra är norm. Inte så länge det kommer in nya människor på biblo eller på videoaffären med en alldeles för kort lista på gaylitteratur eller lesbiska filmer djupt nedstoppad i fickan.
En pridefestival kan helt enkelt ses som den där supersyrran upphöjt till tio. Tillsammans med politik, kunskapsbyte och fest. Och sen. Gravid, nyskild, COD-spelare eller vinkännare - gemensamma nämnare har förenat oss förr. Och kommer nog alltid att göra det. Vad är det egentligen som är så störande med att vilja ha lite igenkänning och gemenskap?
Ps. Den som suktar efter lite heterofest kan i princip vända sig vart som helst, när som helst. Gå ut en helt vanlig fredag, slå igång nästan vilken film du vill, haffa en random person på gatan och be denna dela med sig av sina erfarenheter.