Tord Drugge, 71, har i många år arbetat på länsstyrelsen. Bland myndighetens många arbetsuppgifter ingår också att vara regionala valmyndighet i samband med att val och folkomröstningar anordnas. Där har han haft olika positioner. Han började på jobbet 1976 och tolv år senare, 1988, beslutade FNs säkerhetsråd om att få till ett val till en lagstiftande församling i Namibia, ett område som olagligen förvaltades av Sydafrika som ockuperat landet. Samma år kontaktade Sida alla myndigheter i Sverige som sysslade med val och frågade om det fanns intresse att delta som valövervakare i den här missionen.
– En tjänsteman på länsstyrelsen fick frågan, men hon var inte intresserad utan lämnade inbjudan till mig. Jag anmälde mig men Sydafrika ansåg att svensk FN-trupp inte var välkomna till landet eftersom man varit inblandade i befrielsekampen, berättar Tord Drugge.
Tiden gick och uppdraget sköts upp. I december 1988 inträffade Lockerbiekatastrofen. Ombord på planet som utsattes för sprängattentatet satt FNs man i Namibia som omkom på väg till New York. Och för Tord Drugge, som tänkt bort tanken på ett uppdrag som val-observatör dröjde det till juni 1989 innan nästa chans kom.
– Jag fick ett nytt brev från Sida där de undrade om jag var intresserad av att åka som valövervakare. 164 svenskar var intresserade och efter språktest och intervju togs jag ut som en av 40 att åka iväg till Namibia.
Erfarenheter från valarbete i Sverige och goda engelskkunskaper tror han själv låg bakom att han antogs till missionen. Innan avfärd väntade dock en del utbildning. Sida arrangerade en kurs i Uppsala där man fick lära sig mer om landet, dessutom ingick en veckas utbildning på arméns FN-skola i Södertälje där dagarna bland annat ägnades åt att lära sig radiokommunikation och att köra terrängfordon i sand med mera. Sedan var det dags för avfärd.
– Jag hamnade då i en fast vallokal där totalt 85 röstande kom under de sex dagar som valet pågick. Vår uppgift var att övervaka att valet gick rätt till och i området bodde huvudsakligen ett nomadfolk. Det som var speciellt där var förläggningen. Vi hade fått två tält som ställts upp åt oss sex observatörer, men jag som teamleader hade kvitterat ut en bil där jag sov istället.
Klimatet var minst sagt en utmaning.
– I skuggan på dagarna var 40–45 grader varmt, vilket var en ny upplevelse och väldigt påfrestande. Under nätterna mer hanterbara 25 grader. Och beroende på den omfattande logistiken att frakta hem valövervakare till jordens alla hörn fick vivänta på planet som skulle ta oss hem. Därför hann vi med ett besök i nationalparken Etosha som har en fantastisk natur. Det hjälpte till att göra mig intresserad av att se mer av kontinenten vid andra tillfällen. Föga anade jag att det skulle bli ytterligare ett antal resor.
Valet i Namibia förflöt, åtminstone för europeisk del, tämligen obemärkt förbi i medierna. Under veckorna som Tord Drugge och hans kollegor ägnade sig åt valet i Namibia föll Berlinmuren vilket dominerade den mediala bevakningen i hela Europa.
Denna första erfarenhet av valobservatörsarbete blev positiv.
– Innan jag åkte iväg första gången var jag såklart lite orolig för vad som kunde hända, men oron visade sig vara överdriven. Det är egentligen bara en gång under de dryga 50 resor jag gjort som jag blivit riktigt rädd och funderat på vad jag skulle dit att göra.
Riktigt obehagligt blev det i Kambodja i maj 1993. Landet hade präglats av många strider och det pågick skärmytslingar mellan röda khmererna och regeringen i delar av landet, även i det området dit Tord Drugge skickades. I valet skulle en ny lagstiftande församling röstas fram och stämningen var minst sagt spänd.
– Jag var ensam som FN-valobservatör i den vallokalen som tillsammans med kambodjansk personal flyttades mellan två platser. Det var alldeles för osäkert att färdas efter marken, så vi flögs med helikopter mellan de två vallokalerna. Med mig hade jag även 25 pakistanska FN-soldater som skydd, inte bara för mig men även för att se till att processen kunde genomföras. Så när vi kom fram till en vallokal så grävde de skyttevärn och satte upp sina kulsprutor. Det var ju minst sagt speciellt, berättar Tord Drugge.
Men så en kväll så tystnade allt. Fåglarna slutade att kvittra. Sorlet i byn upphörde.
– Jag höll just på att leverera dagens valresultat när den pakistanska befälhavaren kapten Bukhari sa att jag måste gå iväg och söka skydd. Det visade sig senare att röda khmererna närmade sig byn och besköt den med raketer.
Vad tänkte du i ögonblicket när du beordrades att avbryta arbetet för att ta skydd?– Det är egentligen den enda gången jag funderade på vad sjutton jag skulle hit att göra. I den här organisationen fanns också FN-poliser, bland annat från en från Indonesien och en från Bangladesh. Vi sökte skydd i en jordkula som vi själva hade grävt och hade bara lite plåt över oss. Det var naturligtvis inget verkligt skydd egentligen. Men där satt vi, mitt i natten i 38-gradig värme, 98 procents luftfuktighet, svetten rann och myrorna kröp över kroppen och undrade vad fan är detta... Men jag var ju inte alldeles ensam, vi satt och pratade med varandra och jag fick lära mig lite om Bangladesh och Indonesien.
I jordgropen både hörde och kände de i skakningarna i marken hur raketerna slog ned. Framåt gryningen hade raketattackerna lugnat ned sig. Framåt småtimmarna kunde Tord och hans FN-kollegor till och med sova en stund.
–En sådan här gång lever man väldigt nära våldet men har ingenting att sätta emot. Mitt enda försvar är en penna. Och även om jag har skyddsutrustning i form av splitterväst och hjälm så är det ingenting som står emot om man får en direktträff av en raket.
Att åka iväg på månadslånga uppdrag som valobservatör kräver att man har en förstående arbetsgivare på hemma-plan konstaterar Tord Drugge.
– Jag hade en statlig arbetsgivare som gjorde det möjligt för mig att vara ledig. Inte minst den sista landshövdingen jag arbetade under, Per-Ola Eriksson, såg nyttan av att ha en tjänsteman som skötte om demokratin ute i världen.
Att under 30 år varit ute på ett 50-tal uppdrag kräver inte bara en förstående arbetsgivare, utan även en förstående familj?– Ja visst är det så. Det ställer krav på att man har en tillåtande familj och framför allt en tillåtande fru.
Hur tänker de när du åker iväg till krigsländer?– Barnen har varit lite rädda ibland. Min fru däremot är lite mer pragmatisk och säger att hon förstår att jag vill göra detta och har inga problem med det, men visst kan det vara obehagligt. När jag var i Kambodja rapporterades det hela tiden om nya stridigheter. Min fru hörde nyhetsinslagen men det gick inte att kommunicera. Jag minns att jag ringde från Thailand och berättade att vi var på väg att åka in i Kambodja, men att jag inte visste när jag skulle kunna höra av mig nästa gång. Det tog tre veckor, utan ett livstecken innan att jag var tillbaka i Bangkok och kunde höra av mig igen.
Tord Drugge konstaterar att det numera, inte minst tack vare dagens teknik, är betydligt enklare att kommunicera. Dessutom väljer han numera också bort de allra farligaste länderna som Afghanistan och Irak när han åker iväg.
– Nu finns wifi på hotellet och man kan använda messenger. Senaste gången när jag var i Ryssland kunde jag visa hur jag bor och familjen får se att jag inte har det så bedrövligt. Kommunikationen är bättre, och vi bor bättre i dag än vad jag gjorde på 1980–90-talen. Det fanns inte så mycket då, jag har bott i tält och hotell som egentligen inte var det. Det ingår och man måste vara beredd på att det inte alltid är Sheraton. Det är en del av processen att man ska leva ungefär som folket gör. Det vidgar förståelsen för hur folk har det i andra länder.
I januari är det dags för nästa mission. Uppdraget är än så länge inte officiellt, det är också oklart om uppdraget påverkas av det rådande politiska läget där vi i Sverige än så länge saknar en ny regering.