Isbrytarna kom till Luleå i början på 1970-talet som en del av Stålverk 80-projektet. I början av 1960-talet hade vi isbrytarna Tor och Njord som körde i norr i början av säsongen. När stålet skulle komma ut på världsmarknaden gällde det att se till att hamnarna höll öppet året om, men när det blev besvärligt drog man sig söderut och vartefter så stängdes hamnarna i norr.
– Det ställde till problem för industrin genom att man fick permittera folk och tillverkade bara för lagerhållning. Det var inte så gynnsamt tyckte industrin utan en hamnutredning tillsattes då man insåg att om en större och starkare isbrytare kunde köra åtminstone enskilda transporter oavsett vilka isproblem man stötte på.
Isbrytarna var fram till 2001 stationerade i Stockholm, men när kontraktet för kajplatsen gick ut föll valet istället på Luleå.
– Vi har en förträfflig hemmahamn här i Luleå. Vi är 160 som jobbar här på årsbasis och är som en egen liten stadsdel. Vi är anslutna till det kommunala vatten- och avloppsverket och fjärrvärmen. Tryckluften vi använder kommer från LKAB, vi har landström från Luleå energi. När vi står i hamn är vi egentligen som bara fem stycken stora hyreshus. Det enda vi har i gång själva är fläktar, annars är det som vilket hyreshus som helst. Med bra sjöutsikt dock, säger Mikael Landström.
Det stora intresset bland allmänheten för isbrytarna är en av anledningarna till att man nu bjuder in till öppet hus när den äldsta av dem fyller 40 år. På lördag under öppet hus är alla tre , där man förutom en rundvandring på isbrytarna även bjuder på helikopteruppvisning och presenterar projektet Malmporten.
De anställda på isbrytarna jobbar normalt en månad i taget och är sedan ledig i en månad. Mikael Sandström menar att den långa sammanhängande ledigheten lockar många till yrket. Något som styrman Mimmi Backman håller med om.
– För mig passar det väldigt bra att jobba intensivt under och vara ledig en längre period. Jag är väldigt sällan hemma under min ledighet utan passar på att resa.
Mimmi Backman, 28, har jobbat på isbrytarna i tre år. Hon gjorde sin praktik under sjökaptensutbildningen på Chalmers i Göteborg, och när utbildningen var avslutad fick hon erbjudande om jobb.
– Från början var det meningen att jobba ett år, men jag är fortfarande kvar. Jag trivs väldigt bra och vi har en bra sammanhållning mellan isbrytarna.
Mikael Fällgren, 45, har jobbat som maskinchef på isbrytaren Ymer i 15 år. Tidigare jobbade han till havs på de stora haven.
– Jag trivs otroligt bra, man kan inte ha det bättre. Här gäller det att man kan lite om allt och det är väldigt omväxlande.