Många känner dig som sångare.
– Det var nog min mamma som inspirerade mig allra först. Det sägs att hon ständigt sjöng för mig ända sedan jag föddes. Hon kom från en familj med elva barn. Alla hade fina sångröster. Själv sjöng jag solo redan när jag var väldigt liten.
– Jag hade en underbar musiklärare i högstadiet och gymnasiet i Haparanda, Malin Lindeman. Det var hon som lockade fram så mycket hos mig. Jag var en jätteblyg tjej, extremt blyg, kan jag säga. Men det brydde hon sig inte om, hon satte mig att sjunga på avslutningar och luciatåg. Hon såg någonting i mig. Konsekvensen av det blev att jag ägnat hela mitt liv åt kultur.
Du började i Stora teaterns kör i Göteborg.
– Jag var överlycklig över att få ett stadigt jobb. Att få leva med teater och musik på heltid!
– Jag debuterade som solist med Norrlandsoperan i Umeå, som Barbarina i Figaros bröllop, medan jag gick på Statens Musikdramatiska skola (Operahögskolan) i Stockholm.
– Jag hade sådan tur att när jag kom till Stora teatern efter Scenskolan, så fick jag solistroller på en gång. Först i Trollflöjten. Sedan fick jag min drömroll, ingen märkvärdig roll, men rolig, i Animalen. Med den uppsättningen åkte vi till Wiesbaden och till Festspelen i Bergen och spelade in den för TV. Och sedan tog Tage Danielsson med mig till Stockholm och Oscarsteatern i en ny Animalen och i en ny roll.
– Det sista jag gjorde på Stora teatern var Första damen i Trollflöjten.
– Sedan flyttade vi över till Göteborgsoperan och jag fick glädjen att vara en av solisterna vid invigningen som också direktsändes i TV. Det är en fantastisk byggnad, men mycket var ofärdigt där.
Det var ingen som gjorde sig illa eller skadade sig?
– Det var farligt. Till exempel när vi skulle göra Den Flygande Holländaren, så öppnade sig luckor i golvet som aldrig hade varit öppna förut. Man kunde trilla sju meter ned i ett betonggolv. Jag brukade gå över en täckt lucka som automatiskt skulle låsas underifrån när det var dags att gå ut från scenen. En kväll sa scenmästaren till mig när jag gick hem: "Elisabeth, är du medveten om att jag hade kunnat få sopa upp slamsorna efter dig i kväll?". Den kvällen hade luckan inte blivit låst. Av någon anledning gick jag den kvällen ett par decimeter från kanten där jag vanligtvis gick…
– Jag jobbade fackligt och ganska mycket med arbetsmiljöfrågorna. I anslutning till det blev jag helt enkelt tillfrågad om jag var intresserad av att bli chef för kören och sedan om jag kunde vara projektledare bland annat för att bygga upp Göteborgsoperans nya turnéverksamhet i Västra Götaland. Det är bland det roligaste jag har gjort.
– Bland annat kom jag till Åmål och jag hade aldrig varit i Åmål. Men jag tyckte att det var en helt fantastisk plats, så vacker.
Hur blev ni mottagna i Åmål?
– Jättebra. Operan blev alltid väl mottagen.
– En sommar ringde vd för Göteborgsoperan och frågade om jag kunde tänka mig att ta över jobbet som personalchef. Jag svarade ja.
Från liten blyg flicka i Haparanda till modig chef på Göteborgsoperan?
Jag satt i ledningsgruppen för Göteborgsoperan i elva år, så det är klart att jag lärde mig stå upp för mig själv och föra fram det som jag ansåg vara viktigt för utvecklingen.
– Jag arbetade mycket i relation till de konstnärliga processerna för opera, musikal och dans. Och med arbetsmiljöfrågor och jämställdhet. Jämställdhet måste också gälla den konstnärliga verksamheten. Det var inte det lättaste att komma igenom det motståndet.
Det känns lite grann som #metoo. Men ni var alltså tidigare ute med arbetet mot sexuella trakasserier och för jämställdhet?
–Jo, vi arbetade med det. Det finns ett ärende som jag känner igen ifrån berättelserna som skådespelerskorna har förmedlat, där jag agerade och där det blev konsekvenser för den chefen.
Från att ha varit bokstavligt talat på golvet (scengolvet) inom kulturen så blev du ledare och – utvecklare. När du flyttade tillbaka till Luleå till landstinget, regionen, blev du "headhuntad", tillfrågad om du ville ha det jobbet?
– Nej, jag sökte och fick det. Jag längtade tillbaka till Norrbotten.
– Jag hade haft förmånen att gå två ledarskapsutbildningar under mina tidigare chefsår. Jag tycker att det är viktigt att säga att ledarskap, det är en kompetens. Det är inte så att du självklart kan leda en verksamhet bara för att du är en duktig sångare eller för att du är en duktig läkare eller någonting.
Men föds man ledare? Är det en egenskap som är medfödd eller är det något du måste lära dig?
– Det kanske finns en talang hos dig... Men den måste plockas fram, du måste lära dig att leda, du måste hitta redskapen. Av erfarenhet och genom kompetensutveckling.
Det är inte i huvudsak paragraferna man lär sig på ledarskapsutbildning utan medlen?
– Absolut. Det är inte intressant med ett ledarskap där du enbart pekar med hela handen. Det intressanta ledarskapet, det näringsfyllda ledarskapet, är när du samverkar och tillsammans kan driva saker framåt. Det handlar mycket om kommunikation men också om tydlighet, mod och respekt för varje medarbetare.
Jag tänker på citatet "Det ska fan vara teaterdirektör". Du var dessutom i pensionsåldern när du blev teaterchef på Norrbottens-teatern. Vad tänkte du då?
– Jag tyckte att det var roligt att styrelsen frågade mig. I grunden är jag ändå en teatermänniska. Att börja på teatern, jobba länge på teatern och sedan avsluta sitt yrkesliv på teatern, det kändes jättebra. Det var som om cirkeln slöts och det kunde inte blivit bättre. Fast nu fortsätter jag ju arbeta.
– Jag tycker väldigt mycket om Norrbottensteatern. Inte bara skådespelarna utan tekniker och administration, ja allihopa. Det finns en väldig vilja att göra bra, bra teater och göra det bra för norrbottningarna.
På teatern har man en ganska lång förberedelsetid för olika föreställningar, har du haft inverkan på vad som spelats nyligen och spelas just nu?
– På 2017 års repertoar, så exempelvis beslutet om att spela Cabaret, det tog jag. Och det gäller också vårrepertoaren 2018.
Hur väljs vilken pjäs som ska spelas? Det är teaterchefen som bestämmer, men det måste ändå finnas personer som sätter idéerna i huvudet på dig.
– Det är olika. Om man tittar på ”Liv Strömqvist tänker på dig”, så var det så att jag läste om den. Jag var och tittade på den på Dramaten och fick en uppfattning om hur den var. Det finns repertoarråd på en teater och vi läste igenom den. Man diskuterar. Ett repertoarråd är ju ett råd och beslutet tas alltid av teaterchefen men bygger på de diskussioner man har haft. Ibland har inte rådet en gemensam uppfattning.
Vad är du mest nöjd med under ditt yrkesliv?
– Man kan säga så här: Jag är väldigt glad över helheten och över hur mitt yrkesliv utformade sig. Jag vågar till och med använda ordet "tacksamhet" för jag tycker att jag har haft ett jättebra yrkesliv.
– Jag är väldigt glad över Jubileumsåret 2017 på Norrbottensteatern, att det blev så bra och att vi till och med, mitt i hektiskt repetitionsarbete, lyckades genomföra en Jubileumsdag med allt vad det innebar.
– Sedan finns det enstaka saker som jag kan känna extra tillfredställelse över att jag har gjort, till exempel det stora arbetet på Göteborgsoperan med arbetsmiljön. Likaså jämställdhetsarbetet.
– Jag är också nöjd med att jag fick möjlighet att bidra till utvecklingen av Norrbottens kulturliv. Och, nu höll jag på att glömma det som jag är verkligt nöjd med, att vi klarade av att vara pilotlän för kultursamverkansmodellen och att vi skapade en unik kommunikation mellan Norrbottens kommuner och Landstinget. Med hjälp av de två kulturplaner jag skrev ihop under den här tiden och de samråd och de initiativ som togs på kulturens område fick vi också glädja oss åt flera extra miljoner och nationell respekt för vårt arbete.