Frida Karlander kommer från Karungi där hon växte upp med föräldrarna Lena och Lennart Karlander och storasyster Elin. Hon föddes med nedsatt hörsel och syn. Hörselnedsättningen upptäcktes först när hon var fyra-fem år.
- Då fick jag min första hörapparat. Det är inte så lätt att märka på ett barn att det hör dåligt.
Förutom den medfödda synnedsättningen så drabbades hon av grå starr när hon var sex-sju år.
Frida Karlander har också reumatism sedan hon var liten.
- Den går i skov från dag till dag. Vissa perioder kan det vara riktigt dåligt så att jag får svårt med saker som att ta på strumpor och låsa dörren. Det är när reumatismen sätter sig i händerna.
Aldrig utanför
Hela sin grundskoletid gick Frida Karlander i vanlig klass, låg- och mellanstadiet i Karungi skola och högstadiet i Haparanda.
- Det tog lite längre tid för mig att skriva, men det jobbigaste var läxorna. Jag var så trött efter skoldagen. Men jag är envis och gör allt ändå.
På idrottslektionerna gjorde hon ibland andra saker än övriga klassen.
- När de andra sprang så kunde jag gå till gymmet. Vi höll till i Aspen-hallen i Haparanda och den är väldigt bra eftersom man kan göra allt möjligt på samma ställe.
Hon kände sig aldrig utanför i skolan.
- Nej, jag var tillsammans med de andra. Jag hade alltid kompisar.
Gymnasiet i Örebro
Hon har alltid hållit på med teater och musik.
- Rose-Marie Barmosse som var med i Tornedalsteatern ledde barnteater i Karungi skola. Hon hade två pojkar själv som var med. Vi skrev manus och spelade pjäser och revyer.
- Jag började också spela piano och sjunga som liten, säger hon.
När gymnasietiden närmade sig så fick Frida Karlander av en syn- och hörselkonsulent veta att det finns ett gymnasium i Örebro med en speciell hörselklass. Hon besökte skolan tillsammans med sina föräldrar och bestämde sig för att gå där. Hon valde den estetiska linjen med musikinriktning.
- Skolan har speciella salar med hörselslingor, mikrofoner och annan hörselutrustning. Så kallade smartboards gör att man kan se allt som läraren skriver i sin egen dator. Klasserna är små. Lärarna bryr sig verkligen om varje elev. När man börjar skolan får man en äldre elev som fadder och man får kompisar på en gång.
Det var stärkande för Frida Karlander att i tre år leva bland andra med funktionshinder - hon bodde i ett elevkollektiv. Eleverna stärkte varandra och Frida berättar om hur hon blev bra på att stå upp för sig själv i stället för att till exempel svälja obetänksamma kommentarer från omgivningen.
- Tidigare svalde jag kommentarer som att jag var bortskämd när jag till exempel fick en specialstol eller hjälp att göra något fysiskt tungt, säger hon.
Efter studentexamen fick Frida Karlander via Arbetsförmedlingen möjlighet att praktisera på två förskolor/fritidshem, i ett äldreboende och i Station - ungdomens hus i Haparanda.
Hög nivå
- Alla ställen var roliga på sitt sätt. Jag älskar att arbeta med barn men det kunde vara jobbigt med ljudnivån, för mig som har hörapparat blir den dubbelt hög. Det var roligt att jobba med de äldre också men jag var väldigt begränsad av att jag inte kan finska. Många talade bara finska och då kunde jag inte hjälpa dem. Jag förstod ju inte vad de ville att jag skulle göra.
Frida Karlander konstaterar att det är en stor fördel att kunna finska om man ska arbeta i Haparanda.
Nu har hon fått arbete i Luleå. Hon är tillsammans med fyra andra ungdomar projektanställd hos Norrbottens idrottsförbund, i ett projekt som heter Idrottspartner som ska hjälpa föreningar och förbund med i första hand administrativa uppgifter, till exempel bokföring och hemsidor.
Vill skriva bok
Frida Karlander är tillsammans med en annan tjej, Elenor Larsson, också engagerad i ett projekt som heter Allas idrott och riktar sig till barn och unga i åldrarna 12 till 25 år. Det projektet går ut på att öka kunskapen om hur det är att leva med syn- och hörselskador och visa på hur verksamheter enkelt kan anpassas så att också funktionshindrade kan delta.
- Vi börjar med en förstudie då vi identifierar de unga och tar reda på vad de vill, säger hon.
Också Elenor Larsson är hörselskadad. De två tjejerna som ska arbeta med Allas idrott vet med andra ord själva mycket om hur det är att leva med funktionshinder. En grund så god som någon för detta projekt. I samhället är kunskapsbristen stor på området.
- Projektet ska stärka individer och samhälle.
- Att anpassa idrotten så att också syn- och hörselskadade kan delta handlar ofta om små åtgärder. I innebandy till exempel är det svårt att hinna se bollen. En rosa boll med pingla kan vara lösningen, säger Frida Karlander.
Hon hoppas att få en riktig anställning hos Norrbottens Idrottsförbund så småningom men hon har också andra drömmar.
- Jag skulle vilja skriva en bok utifrån mig själv och dela med mig av mina erfarenheter.
- Jag skulle också vilja föreläsa och spela teater om hur det är att ha funktionshinder och om andra viktiga ämnen. Teater, musik och dans är jättebra uttryckssätt, säger hon och påpekar hur mycket teaterspelandet har betytt för hennes självförtroende och mod att våga framträda inför andra människor.