Britta Marakatt Labbas konstnärskap har genom åren inrymt många olika tekniker och arbetssätt. Hon har målat, arbetat som kostymör och scenograf och illustrerat böcker. Men hon har alltid återvänt till broderiet.
– Där finns inga begränsningar. Jag kan jobba grovt, ruffigt, på alla sätt. Av korsstygn kan man göra mycket fint, men för mig blev broderiet något annat.
Alla hennes bilder rymmer en berättelse. Sin inspiration får hon från så skilda håll som från mytologin, från gamla filmer och foton – och från barndomens serietidningar.
– Det var Kalle Anka, och Fantomen som jag blev så fascinerad av. Och Spara och Slösa som fanns i skoltidningen. De namnen satte igång tankarna.
Hon berättar att hon tänkte mycket i bilder redan som barn. Vägen till konsten började tidigt:
– Jag kommer från en miljö där man jobbade mycket med traditionellt samiskt hantverk för husbehov, så hela den textila biten kom därifrån.
Hon blandar ofta papper, broderi och teckning, och liknar arbetet vid målarens:
– Jag har aldrig någonsin plockat upp ett stygn. Om jag råker brodera fel gör jag exakt som målaren, jag fortsätter att jobba. Det är samma system, bara två olika material.
Britta Marakatt Labba kommer från en renskötarfamilj med många syskon, där vidare studier inte var något som uppmuntrades. Men hon hörde talas om Sunderbyns konstlinje, sökte och kom in.
– Jag hade en fantastisk lärare, Roland Larsson, som sa ”Du ska berätta”. Jag kan fortfarande höra honom. ”Du ska berätta, berätta, berätta, du kommer från en miljö där det finns så mycket berättande.”
Det rådet tog hon fasta på när hon kom in på HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, där hon jobbade med många olika material.
– Med graffitin började jag närma mig serietecknandet, men det var inte riktigt min grej.
En dag när hon stod i färglabbet och färgade tunna garner så klack det till:
– Då tänkte jag att jag ska göra exakt som målaren gör, med olika strukturer, men med broderi. Där fann jag medlet.
Hon är noga med mate-rialvalet och lägger mycket tid på förarbetet:
– Färgerna måste finnas kvar efter tio år, så man får nästan vara en kemist för att undersöka färgernas hållbarhet. Under mina resor är jag ständigt på jakt efter rätt material. Jag jobbar mycket med linnestrukturer. Linne lever sitt eget liv och förändras ständigt.
Britta Marakatt Labba ser ständigt nya bilder. Hon iakttar fåglarna som äter rönnbär utanför fönstret, studerar deras rörelsemönster för att kunna återskapa känslan i textila verk. I mötet med en annan människa kan tankarna gå igång, eller av speciella dofter.
– Det kan vara en liten lukt från barndomen som sätter igång minnesbanken. Vardagliga händelser, politiska händelser, i stort sett allt kan sätta igång idéer.
Vad vill du förmedla med din konst?
– Jag vill ge till betraktaren ett språk som alla kan förstå, om den samiska kulturen som jag är född och uppvuxen med. Just berättelserna, hur vi har haft det, hur vi har det i dag. Om framtiden vet vi inget, men vi kan ana, med miljöförstöring och klimatförändringar som vi själva orsakat.
Britta Marakatt Labbas bilder väcker uppmärksamhet och berör.
– De rent politiska bilderna framställer jag inte på ett aggressivt sätt. Jag tror inte på det. Om du visar aggres-sion mot en medmänniska får du samma tillbaka.
Hon pekar på ett av verken som står lutat mot väggen:
– På den här skymningsbilden, med skuggorna som kommer upp av renhorn, tänker jag ”Vad finns bakom skuggorna? Det måste finnas något annat där bakom.” Mina bilder ska man kunna läsa nästan som en dold agenda. Att alla lägger sin egen tanke i bilden.
Kontrasterna mellan material och budskap tror hon kan vara en annan anledning till att hennes bilder berör:
– Textil och broderi blir många gånger väldigt sött, men jag vill något annat också med mina bilder. Om båda dimensionerna finns med i bilden kan det bli lite spännande. Jag vill alltid ha ett budskap för betraktaren, förmedla något.
Britta Marakatt Labba deltog i år som enda svensk i den stora konstutställningen Documenta i Aten och Kassel. Det har öppnat många dörrar, även internationellt. Hon berättar om ett späckat schema framöver med resor och utställningar i bland annat Chicago, Japan och Stockholm.
Titeln på utställningen som har vernissage i Luleå i helgen är ”Från ljus till mörker”.
– Här uppe börjar det gå mot mörkare tider, och folk blir nedstämda. För mig är oktober–april den bästa tiden, då går jag ner i varv. Jag tycker om den mörka årstiden, är definitivt ingen sommarmänniska.
– När skymningen faller och det blir allt mörkare är för mig något positivt. Titta på färgerna. Allt från blå-violetta nyanser till det gula, mer som ockra. Det är hela spektrat, beroende på hur ljuset reflekteras. När man är ute och kör bil ser man hur det gnistrar av tusen stjärnor, bara en sån upplevelse.