I afton - motionsdans

Undertecknad är ungefär lika dansant och smidig på parketten som en berusad mammut och som jag ser det har dans ingen annan legitimitet än den centrala funktion den har i de mänskliga parningsritualerna, ett nödvändigt ont.
Det var därför med en viss skepsis jag tillsammans med den betydligt mer entusiastiske NSD-fotografen och före detta dansbandsmusikern Bengt-Åke Persson besökte Tunaskolan för ett reportage om människor – ja då, vuxna och nyktra människor – som tycker att dans är det roligaste som finns. Men jag blev verkligen övertygad. De cirka 120 besökarna, från knappt 50 till 80 fyllda, har verkligen skoj!
Hyllning till dansen
– Det är motion och rörelse samtidigt som det är socialt. Det finns ingenting roligare än dans. Om det inte vore för den så skulle jag stappla omkring med rollator eller sitta i rullstol, säger John Lundström som inte bara var halvsides förlamad i sex månader av en stroke utan också har bytt ut en knäled. Av detta märks dock inte mycket när han med full fart svänger runt i dans efter dans så svetten lackar i pannan.
Och han är inte ensam. Alla dansare som NSD:s utsända pratar med hyllar dansen i allmänhet, både som motionsform och som umgängesform, och Notvikens IK:s dansarrangemang i Tunaskolan i synnerhet.
– Det här är fantastiskt roligt. Men nog är det svagt att Luleå som är residensstad inte har en fast danslokal, säger Ulla-Greta Nybom, 55. Hon har bara ett klagomål på onsdagsdanserna i Tunaskolan – den ojämna könsfördelningen. Damerna är i klar majoritet.
– Det behövs fler dansanta karlar, säger hon och skrattar.
Ulla-Greta Nybom bor i Boden men åker till Luleå för att dansa på onsdagarna.
Det är många av dansgästerna i Tunaskolans aula som kommer långväga ifrån.
– Det kommer folk från hela Fyrkanten, till och med från Arvidsjaur och Gällivare, säger Ragnvald ”Ragge” Mukka, som ingår i arrangörsstaben. Han har över 40 års erfarenhet av att anordna danser, bland annat var han föreståndare för Björknäsparken i Boden i många år.
Planerar stort arrangemang
– Jag är ju 72 år och hade tänkt ta det lugnt. Men då ringde dottern Agneta och frågade om jag kunde hjälpa till med att boka orkestrarna när Notas skulle dra i gång danserna. Så jag håller i gång än – och det är så fantastiskt kul. Vi är verkligen ett bra gäng som har skoj ihop, säger han när han går omkring och strör ut malet kaffe på dansgolvet för bästa möjliga glid under dansskorna.
– Det ska vara bryggmalet, påpekar han sakkunnigt.
Notvikens idrottsklubb började med onsdagsdanserna på prov under våren 2008. Det slog så väl ut att man fortsatte under hösten och hela vintern. Danserna är uppskattade och ger ett välbehövligt tillskott till förenings idrottsverksamhet.
– På pingstafton planerar vi att ha ett riktigt storarrangemang. Hyra Pontushallen och boka in en känd orkester. Där kan man ju ta in 1 000 personer utan problem, säger Notas-profilen Stefan ”Ludde” Lundin som är en av dem som finns på plats som funktionärer vid alla danser.
Serverar fika
Där finns också Mats Bäcklund, Roger Marklund, Eva Johansson, Agneta Lidin och Marguerite Bäcklund. I pausen har de fullt sjå att servera kaffe, hembakt fikabröd och smörgåsar till alla som blivit hungriga av det idoga dansandet.
Naturligtvis behövs det också musik för att det ska bli något dansande. Den här kvällen är det duon Agneta & Peter från Örnsköldsvik som står för tonerna.
Multiinstrumentalisten Peter Grundström och sångerskan Agneta Olsson är väldigt populära får vi veta av de dansgäster vi pratar med. De har båda haft flera låtar på Svensktoppen och Peter Grundström har gjort musiken till filmerna ”Black Jack”, ”Änglagård” och ”Grabben i graven bredvid”.
De båda dansbandsveteranerna lever på sin musik – gör egna shower, framträder i tv och turnerar i Sverige, Finland och Norge.
– Att dansbandsmusiken skulle vara utdöende stämmer inte alls. Det har verkligen skett en föryngring, många yngre som vill dansa och det är himla kul, säger Peter Grundström.
– Vi har en fantastisk publik och det är väl därför vi fortfarande håller på, säger Agneta Olsson.
Dansbana på 30-talet
Efter pausen fortsätter dansandet i ett par timmar till, nyare låtar varvas med ”gammeltjo” som schottis och polka.
Det finns också kopplingar till gamla tider när det gäller danserna på Tunaskolan, enligt Ruth Rasting, 69. Hon är född i den träkåk bredvid Tunaskolan som sedermera blev Notvikens kansli och som nyligen rivits.
– Min mamma har berättat att det på 30-talet fanns en dansbana vid trädungen alldeles här utanför skolan, långt innan skolan och hyreshusen på Tunastigen byggdes. Så det har minsann dansats här förr, säger hon innan hon glider ut på dansgolvet i Stefan Lundins armar.