Tjänsteflickan Jane Fairchild ligger naken i sängen på grannens gods. Året är 1924 och det är mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Men Jane är föräldralös. Och för första gången bjuds hon i hemlighet in till sin älskare, grannsonen och herremannen Paul Sheringham, medan hans ”perukstockar” till föräldrar är borta.
En suddig bild av ett älskande par var det första Graham Swift såg framför sig.
– Jag ville koncentrera mig på en dag, där man fick följa varje minut, som sedan skulle öppna sig mot ett helt liv, säger han långsamt.
Graham Swift betonar att han inte skriver autofiktion. Han understryker det tidigt, på sitt lågmälda sätt: vad han gillar är att skapa något av inget. Även sitt författarskap startade han ”tomhänt”, i en konventionell familj som värderade yrkesmässig trygghet framför kreativitet. Men intresset för berättelsens magi spirade i honom.
– Det är fantastiskt att säga: ”Det här fanns inte där, men nu finns det.” Jag startar med något som är nästan inget, något mystiskt. Ett pirrande, ett flimmer, eller ett glimmer av någonting, som ger mig känslan att om jag följer det kommer jag att finna något.
Den här gången fann han en skrivprocess kantad av lycka, han skrev i ett ”underbart rus”. ”Mödrarnas söndag” har beskrivits som hans återkomst, vilket får honom att skruva irriterat på sig: han skriver långsamt men har aldrig ”försvunnit”. Ännu mer besvärad blir han av kritikernas jämförelse med tv-serien ”Downton Abbey”.
– Det är lite förolämpande. Det är en sentimental fantasi, så tycker jag inte att min bok är. Och där finns en armé av tjänare, de hus jag beskriver är ganska blygsamma.
Men för Jane Fairchild är huset hon befinner sig i en ouppnåelig dröm. Dagen ska komma att förändra hur hon ser på sig själv. Först dröjer Graham Swift sig dock kvar vid det sinnliga – och stundtals sexuellt explicita – mötet. I hans ögon är det idylliskt.
– När vi ser dem två nakna tillsammans är det uppenbart att intimiteten har skingrat hierarkierna.
Den som identifierar sig med Jane kan vara böjd att tycka annorlunda: relationen inleds med att han betalar henne. Naken ligger hon kvar, medan Paul Sheringham klär sig för att gå till sin fästmö.
Invändningen verkar göra Graham Swift munter, ”tolkningen är fri”, säger han med en glimt av ironisk men godmodig humor som lurar under ytan. Visst kan paret inte rucka allt för mycket på rollerna, håller han med om.
– Men han måste resa därifrån, och i stället för att säga åt henne att skynda iväg upplåter han huset åt henne. Det vänder på det sociala förhållandet: För ett kort tag äger hon hela huset.
Vändningen är Graham Swifts ess i rockärmen. Tidsrymden expanderar som vid den mo-↔derna romanens födelse, och ett helt liv vecklas ut. Det gestaltar också hela 1900-talet. Jane blir firad författare medan Paul Sheringham försvinner i bakgrunden. Därmed tar romanen ett feministiskt kliv. Graham Swift har inget emot tolkningen men han är inte den som vill prata maktstrukturer, inte heller klasskillnader intresserar honom.
– Jag är inte besatt av klass, som britter ofta anses vara. Mitt första intresse är alltid den person jag skildrar och vad som motiverar dem, säger han.
För Jane Fairchild är drivkraften berättelserna – liksom för Graham Swift. Här funderar han kring språkets godtycklighet och bristen på en objektiv sanning. Hela författarskapet pekar fram mot ”Mödrarnas söndag”, tror han. Det är en roman om romanen.
– Jag har alltid känt att berättelser är oskiljaktiga från livet. Livet är det vi vet blandat med det vi bara kan föreställa oss, och det är svårt att separera, säger han.
Boken är ljus, inte bara eftersom den flödar av sol från godsets stora fönster. Där finns också en dubbelexponering som ska skänka hopp.
– Vi får en glimt av Jane som gammal men ser samtidigt den unga kvinnan. Hon är fortfarande där. Så det blir en roman om att ungdomen och våren kan vara ett helt liv. (TT)