Labba lurad till prisceremoni: "Jag blir rörd"

Det är när författaren Elin Anna Labba förstår att hon blivit lurad till Kulturens hus i Luleå som hon leende tvingas sätta sig ner. På plats finns företrädare för Individuell människohjälp, IM.

Först prisad vid en stor ceremoni på regionhuset. Sedan denna totala överraskning.

Orsaken till att Elin Anna Labba utses i år är givetvis succéboken Herrarna satte oss hit.

IM är en idéburen och obunden organisation som arbetar för en jämlik och medmänsklig värld, och har sedan 1998 prisat någon som gjort insatser i den riktningen.

Innan priset delas ut berättar generalsekreteraren Martin Nihlgård, med hänvisning till boken, hur jojken tystnar bland samerna när den brutala tvångsförflyttningen inleds för 100 år sedan.

– För en som är bortdriven från sina egna marker där föräldrar och förfäder har vuxit upp, blir allt främmande. Vi måste fortsätta stå upp för en medmänsklig värld. 

Nihlgård anser också att boken har fått en viktig folkbildande funktion.

– En bit av Sveriges historia som inte många känner till och som en del inte vill kännas vid, eller som andra inte ens vill räkna som svensk historia.

Efter att Elin Anna Labba hämtat sig sätter hon ord på sina känslor.

– Jag blir rörd. Oj, det är så mycket intryck, säger hon och fortsätter en stund senare:

– Jag kanske inte har sett mig som en sådan som jobbar för mänskliga rättigheter. Men rasism är något jag tvingas jobba med i Sápmi.

Att få dela priset med miljöaktivisten och styrelseledamoten i Amazon Watch, Nina Gualinga, är stort tycker hon.

– Det hänger ihop med övergrepp på urfolk på andra platser också. Det är samma historia.

Att IM grundades av politikern och biståndsarbetaren Britta Holmström, som ledde hjälparbetet när "Sudettyskar" fördrevs av nazisterna förgyller priset, tycker Elin Anna Labba.

– Det är verkligen hedervärt, säger hon och fortsätter:

– Jag är ju inte en aktivist på så sätt och känner att det jag har jobbat med är lågmält. Jag arbetar ju med att samla röster, så jag blev väldigt glad och hedrad över att de har läst in det i en sådan kontext. 

Det viktigaste med boken har varit att berätta en berättelse som kommer från Sápmi, förklarar hon. Att den verkligen är samernas berättelse. 

Vad är det som driver dig som författare?

– Att förstå och pussla ihop en trasig historia, försöka greppa den. På något sätt kartlägga min egen historik och inte bara min egen, även en samisk historik.

Ett slags sökande av en sanning hon vill spara. 

– Det är kanske det som är drivkraften. Det bästa som finns är att göra intervjuer, att lyssna på folk som är duktiga att berätta. Det är svårslaget.

Hur ser du på den värld som vi som lever i?

– Jag tycker det är ett deppigt politiskt klimat i Sverige och på många andra platser i världen just nu. Det går för ju långsamt framåt vad gäller arbetet mot klimatförändringar. Vi har också politiska partier med mycket makt som talar om assimilering, frågor som man i Sápmi i många år försökt läka på grund av de sår som en sådan politik skapat. 

När jag påpekar att företrädare för de partier som hon mellan raderna pekar på säkerligen har en annan syn på saken, säger hon.

– Ja, ja. Så klart. Det får dom ha. Men jag tänker att vi måste vara hoppfulla. Det är ens ansvar som människa att vara hoppfull och ens ansvar att arbeta mot det som gör att man kan förlora hoppet.