KONSERT
TIGER BELL
Hamnscenen
Lördag, kl: 21.00
Betyg: 4
Till att börja med. Schysst, jäkligt schysst att lägga Tiger Bell samtidigt som Bonnie Tyler. Men nåja, de före detta Luleåborna gör det bra. De lyckas till och med locka till sig mer och mer folk under den dryga halvtimmen de forcerar fram sina låtar.
Och mitt första intryck är: Wow, scenkläder! Proffsigt. Men sedan blir jag lite småstressad. Mellansnacket är lite för inövat och allt går som sagt i 180. Inte minst småpratet.
Men samtidigt är detta helt förståeligt. Tiger Bell har aldrig spelat på hemmaplan (bortsett från Rewind-tiden) och är kanske aningen övertända och/eller nervösa. Med två demos och en video i ryggen är de heller inte särskilt erfarna. Men kvaliteten är det dock absolut inget fel på.
Deras catchiga cheerleaderpunk, samstämmiga yeah:s och klockrena kombination mellan att vicka på stjärten och samtidigt ha ett långfinger redo – ja, det är befriande. Jag tänker lite Candysuck (från 90-talet med Marit Bergman) eller supertidiga Sahara hotnights. Innan de fick varsin propp i röven.
Bästa är Wanna wanna som nyligt blivit med video. Samt Slaughter daughter som tillägnas Luleås rollerderbylag med samma namn.
KONSERT
TIGER BELL
Hamnscenen
Lördag, kl: 21.00
Betyg: 4
Till att börja med. Schysst, jäkligt schysst att lägga Tiger Bell samtidigt som Bonnie Tyler. Men nåja, de före detta Luleåborna gör det bra. De lyckas till och med locka till sig mer och mer folk under den dryga halvtimmen de forcerar fram sina låtar.Och mitt första intryck är: Wow, scenkläder! Proffsigt.
Men sedan blir jag lite småstressad. Mellansnacket är lite för inövat och allt går som sagt i 180. Inte minst småpratet.
Men samtidigt är detta helt förståeligt. Tiger Bell har aldrig spelat på hemmaplan (bortsett från Rewind-tiden) och är kanske aningen övertända och/eller nervösa. Med två demos och en video i ryggen är de heller inte särskilt erfarna. Men kvaliteten är det dock absolut inget fel på. Deras catchiga cheerleaderpunk, samstämmiga yeah:s och klockrena kombination mellan att vicka på stjärten och samtidigt ha ett långfinger redo – ja, det är befriande.
Jag tänker lite Candysuck (från 90-talet med Marit Bergman) eller supertidiga Sahara hotnights. Innan de fick varsin propp i röven. Bästa är Wanna wanna som nyligt blivit med video. Samt Slaughter daughter som tillägnas Luleås rollerderbylag med samma namn.
