Detta ogräs inom handeln. Detta gissel. Detta elände.
Historiskt sett har jag nog varit tämligen förskonad, kanske för att det var många år sedan jag hade fast telefoni, men i sommar började de trilla in.
Det ena samtalet efter det andra. Allt som oftast på märkliga tider. Vem kan ringa nu när filmen är så spännande? Jo, givetvis en telefonförsäljare.
Några var ganska usla – men andra riktigt skickliga. De är värst. De vet exakt hur de ska göra för att inledningsvis mörka att de är just telefonförsäljare och utan att du vet hur det egentligen gick till är du inblandad i ett samtal du absolut inte vill ha.
Det kan ta en minut eller mer innan polletten trillar ner och du förstår att personen som ringt upp närmar sig det stora erbjudandet.
I det läget brukar jag bara lägga på. Jag varken orkar eller vill höra och jag vill inte heller känna mig otrevlig att tacka nej till något jag absolut inte bett om att bli tillfrågad om och därmed riskera att bli utsatt för övertalningsförsök.
Det är en usel taktik, kan jag meddela. För det man själv tycker borde vara en tydlig vink tar en telefonförsäljare som något helt annat. Således finns det några nummer som med ojämna mellanrum sökt mig i flera månader. Jag vägrar svara varje gång.
Som en parentes kan jag berätta att jag har vänner som har andra taktiker. En har gjort till sport att dra ut på samtalet så länge det bara går. En annan ber att få uppringarens hemnummer (som han givetvis inte får). En tredje ber att få erbjudandet per mejl (som han givetvis inte får).
Nej, jag vill inte gå så långt att påstå att telefonförsäljning varit ett jätteproblem för mig. Snarare en irritation. Men det har räckt för att jag skulle börja tänka igenom det här. Och frågan har vuxit sig allt starkare: hur kan detta vara tillåtet?
Säg att det varit tio gånger så många som ringt mig – då hade det varit något som direkt inverkat på livskvaliteten. Rena terrorn, faktiskt, och jag gissar att vissa har det så.
Men det är inte det värsta. Det är att telefonförsäljning är en extremt aggressiv metod av handel, som gjord för att lura människor in i bindande avtal för saker de med all sannolikhet inte behöver eller ens vill ha.
En snabb googling räcker för att hitta många fall där främst äldre människor fintats in i något som slutat med inkassokrav. De har inte ens uppfattat att de gått med på något, men har alltså ovetandes ingått en affär som är minst sagt snårig att ta sig ur.
Skaffa Nix, kanske ni tänker nu.
Visst. Det finns Nix och diverse appar som stoppar en del av samtalen. Jag använder en själv men min poäng är att det inte skulle behövas. Dessutom finns trix som företagen använder för att kringgå detta.
Spontant känner jag att telefonförsäljning till privatpersoner inte ens borde vara tillåtet. Men jag inser att jag kommer att få mothugg här. Att det finns seriösa telefonförsäljare och att det inte är något större problem så länge båda parter är med på det.
Det finns säkert varianter på lagstiftning som lika effektivt kan stoppa detta.
Så tidigt som 2006 diskuterades en lag som skulle innebära att det bara är tillåtet att ringa upp personer som godkänt det i förväg. Ett utmärkt förslag, men om jag förstår det rätt så stoppades det på grund av risken för ökad ungdomsarbetslöshet. Det sitter nämligen en armé på cirka 100 000, många unga, på dessa telemarketingföretag och ringer runt till sådana som dig och mig på oönskade tider.