Hopplöst trött
IRON MAIDEN
Steve Harris i Iron Maiden.
Foto: Balazs Mohai
När gubbarna inte rattar passagerarplan eller golfar ägnar de tiden åt att hylla sina fans. Därför är det kanske inte så konstigt att de inleder sin hopplöst trötta The final frontier med ett alldeles kosmiskt segt intro. "Vi gillar er så mycket att vi tycker att ni ska veta att ni kommer somna innan spår tre", typ.
Sex av tio låtar på den nya skivan är längre än sju minuter och man måste fråga sig varför. Vi har ju redan Rime of the ancient mariner. Men till skillnad från det nya elvaminutershaveriet When the wild wind blows ligger Maidens klassiska epos på en platta som är smällfull av fantastiska metalmelodier.
Jag vet att det här inte är klassiska Maiden, men när de byter fart, intensitet och eleganta gitarrslingor mot en jämnbrun sörja som ska föreställa tung, så har de tappat mig för längesedan.
Då och då vaknar skivan till. Naturligtvis kan man inte hindra Adrian Smith och Steve Harris från att skriva grymma riff, men det finns inte en enda låt som håller från början till slut. Det fåniga gitarrmanglandet blir ofta så ogenomträngligt att inte ens en powerpipa som Bruce Dickinson orkar ta sig igenom.
Så jobbar vi med nyheter