Hoppfull Hellström nära himmelriket

Hoppet lär vara det sista som överger oss. Det universella temat - drömmen om kärleken, längtan efter något bättre - har alltid funnits som en glödgad tråd genom Håkan Hellströms skivor, från det lavinartade genombrottet fram till nu, tio år senare.
Men vad göra när allting till synes är uppnått? När du har höjts till skyarna, bildat familj och funnit ro?
Kanske är det då, två kliv från paradiset, som självtvivlet ofrånkomligen börjar gnaga i bakhuvudet igen.
"Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström", sjunger han och avväpnar redan i förväg alla belackare som alltjämt spottar på honom.
Smart drag.
För han har aldrig någonsin varit så här bra.

Till att börja med: låtmaterialet rymmer inte en enda död sekund. Tillsammans med producenten Jocke Åhlund och medkompositörerna Björn Olsson och Johan Forsman har Hellström snott allt som han älskar i pophistorien och gjort det till sitt eget. Överallt finns The Byrds stämsång, funkiga trummor från Stone Roses, Bacharachs blås, tvärflöjter och wahwah-gitarrer från Isaac Hayes blaxploitation-ljudspår, glamrock, mjuk halvakustisk 70-talspop, dubekon och psykedelia... Taube och Ted också, som vanligt.
Han uppfinner inte hjulet, har aldrig gjort det. Storheten ligger snarare i hur arvet förvaltas, influenserna kombineras.
Favoritlåtar? De är all over the place, avlöser varandra och bildar en helhet som överträffar Ett kolikbarns bekännelser från 2006.

I texterna, hans bästa någonsin, finns en böljande ocean av melankoli som sköljer över dig och mig som vågorna i Saknade te havs men också - och detta är livsviktigt - en bländande vacker soluppgång i horisonten. Det dom aldrig nämner handlar om just det, en finstämd gåta där svaret stavas längtan.

Och som han sjunger, sen. Fraseringen - hur han ömsom tänjer ut orden, ömsom rabblar fram dem - gör att melodierna vinglar, tar omvägar innan de når fram. Ett typiskt Hellströmskt tonspråk, det som vissa älskar att hata, med Dylan på ena axeln och Shaun Ryder (Happy Mondays) på den andra.
Titelspårets hallucinatoriska minnesodyssé framförs med ljus och säkert pårökt stämma, medan hommagen till Göteborg musikhjältar - den majestätiska Dom där jag kommer ifrån - blir till en skildring av Jantelagen och alla underdogs i klassbojor "med leran från Göta älven som har satt sig på själen".

Och jag lyssnar och lyssnar och lyssnar igen. Det är rakt igenom magnifikt, med ett avslutande crescendo i den svårt drabbande, besjälade balladen Du är snart där där han kvider fram att "allt det bästa inte har hänt än" (hoppet, återigen hoppet). Må så vara. Kanske kommer vi rentav få uppleva ännu större stunder av Håkan Hellström.
Men närmare himmelriket än nu, på sin femte skiva, har han aldrig varit.